Dags för operation

Usch… Jag borde sova nu men ångesten är på topp och tankarna bara far i huvudet. I morgon bitti är det dags att infinna mig på kirurgen för reop av magen. Jag hoppas så att Torsten finner felet och kan rätta till det. Väskan är packad och första duschen är gjord. Det gör ont att behöva vara ifrån min älskade lilla groda. Hur ska det gå? Kommer jag klara av besök av dem i morgon? Hur kommer allt gå? Jag bara hoppas att allt går bra iaf. Att det finns något att göra! 

Annonser

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Skuldfälla

Det här med skulder och pengar är verkligen inte ett lätt kapitel. Jag var så enormt glad och tacksam att jag hade gjort mig kvitt kronofogden och var skuldfri 2007 efter år av fruktansvärt dåligt psykiskt mående och inga pengar. Men jag lyckades ta mig upp och loss. Det var en sådan otrolig lättnad eftersom jag kunde skaffa lägenhet, abonnemang till till tv, internet och telefon! Åren rullade på och även om jag levde på min aktivitetsersättning så klarade jag mig. 

Förra året hade jag dock dragit på mig en enorm mängd med lån och maken och jag skulle dela på allt. Men när han blev av med jobbet så gick det liksom inte längre. Alla mina lån och en hel del annat hamnade hos kronofogden. Dessa lån berodde verkligen inte på någon lyxkonsumtion utan snarare om att överleva från månad till månad. Jag kan bli så fruktansvärt arg om jag tittar på Lyxfällan men det ska jag inte prata om nu.. 😉

På Skuldfälla.se hittade jag en hel del nyttig information. Just för tillfället kan jag dock varken söka skuldsanering eller samlingslån men jag hoppas att jag en dag i framtiden blir skuldfri igen!

Tänk om

Ja, tänk om livet bara kunde vara enkelt! I onsdags träffade jag maken, trots allt är han fortfarande min make och det var otroligt jobbigt. Jag skrev på ett papper att skilsmässan ska gå igenom tidigare och tårarna bara sprutade på mig. Jag vill inte tillbaka till honom med tanke på hur mycket starkare jag har blivit sen jag åkte ifrån honom och precis på samma sätt har han ändrats. Han är mycket social och verkar starkare och må bättre. Jag sa till honom att hade jag vetat hur mycket han skulle ändra sig när jag gick hade jag gått mycket tidigare! MEN trots allt så gör det så förbannat ont i mig och jag är ledsen. Jag önskar faktiskt att jag hade varit arg istället, av ilska kan man göra något konkret. Sorg är bara tung och svår. Det var jag som ville skiljas men nu känns det bara jobbigt. Jag saknar honom, djuren och mitt hem inget av det är längre mitt. 

När kroppen säger stopp

Min kropp har sagt stopp och det med besked. Jag har ”jobbat” en del i cafet vilket har blivit alldeles för mycket för min kropp.
I tisdags vaknade jag och mådde riktigt dåligt med massa värk, ont i magen och huden smärtade vid minsta beröring precis som när man har feber, har ni upplevt det förresten eller är det bara jag som får så? Kände att jag behövde uppsöka en toalett och det snabbt, dock var det kö så jag hann inte in innan det kom 😦 Jag tänkte att jag går bort och badar så mår jag säkert lite bättre. Men vattnet var bara kallt och otäckt. När jag kom hem igen kröp jag ner under täcket och frös något kopiöst, försökte värme mig på hjärtat men det gick inte så bra, somnade om och sov fram till 12, gick upp och kände att jag måste bara lägga mig igen. Varenda led skrek i kroppen på mig. Hjärtat sa år mig att krypa ner under täcket igen så det gjorde jag. Jag frös fast jag låg under två täcken och en filt men lyckades somna och sov ett par timmar till. Vaknade och kände att det vore nog ganska så gott med en glass men först måste jag på toa igen. När jag kom tillbaka sa hjärtat åt mig att sätta mig ner för jag var kritvit i ansiktet. Sagt och gjort, tårarna började rinna på mig för det stack i händerna och huvudet. Hjärtat tryckte i mig två dextrosol och jag kände mig lite bättre. Men jag orkade absolut inte gå bort och äta någon glass så jag kröp ner under täcket igen och tvärslocknade. Strax efter 17 vaknade jag och återigen fick jag ett blodsockerfall. En dextrosol och sen sov jag igen.
I onsdags var jag lite bättre men helt matt och trött. Lederna och magen bråkar ännu men nu beror det förmodligen på hemresan som vi gjorde. Så fruktansvärt mycket ångest att vara hemma. Jag skulle stannat kvar där uppe men klarade inte av det så jag åkte med hjärtat hit ner igen i torsdags. Jag har inte hämtat mig än och misstänker att det kommer ta ett tag, gårdagen grät jag mig igenom. Nu ska jag vila innan det är dags för tävling ikväll.