Dags för operation

Usch… Jag borde sova nu men ångesten är på topp och tankarna bara far i huvudet. I morgon bitti är det dags att infinna mig på kirurgen för reop av magen. Jag hoppas så att Torsten finner felet och kan rätta till det. Väskan är packad och första duschen är gjord. Det gör ont att behöva vara ifrån min älskade lilla groda. Hur ska det gå? Kommer jag klara av besök av dem i morgon? Hur kommer allt gå? Jag bara hoppas att allt går bra iaf. Att det finns något att göra! 

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Skuldfälla

Det här med skulder och pengar är verkligen inte ett lätt kapitel. Jag var så enormt glad och tacksam att jag hade gjort mig kvitt kronofogden och var skuldfri 2007 efter år av fruktansvärt dåligt psykiskt mående och inga pengar. Men jag lyckades ta mig upp och loss. Det var en sådan otrolig lättnad eftersom jag kunde skaffa lägenhet, abonnemang till till tv, internet och telefon! Åren rullade på och även om jag levde på min aktivitetsersättning så klarade jag mig. 

Förra året hade jag dock dragit på mig en enorm mängd med lån och maken och jag skulle dela på allt. Men när han blev av med jobbet så gick det liksom inte längre. Alla mina lån och en hel del annat hamnade hos kronofogden. Dessa lån berodde verkligen inte på någon lyxkonsumtion utan snarare om att överleva från månad till månad. Jag kan bli så fruktansvärt arg om jag tittar på Lyxfällan men det ska jag inte prata om nu.. 😉

På Skuldfälla.se hittade jag en hel del nyttig information. Just för tillfället kan jag dock varken söka skuldsanering eller samlingslån men jag hoppas att jag en dag i framtiden blir skuldfri igen!

Tänk om

Ja, tänk om livet bara kunde vara enkelt! I onsdags träffade jag maken, trots allt är han fortfarande min make och det var otroligt jobbigt. Jag skrev på ett papper att skilsmässan ska gå igenom tidigare och tårarna bara sprutade på mig. Jag vill inte tillbaka till honom med tanke på hur mycket starkare jag har blivit sen jag åkte ifrån honom och precis på samma sätt har han ändrats. Han är mycket social och verkar starkare och må bättre. Jag sa till honom att hade jag vetat hur mycket han skulle ändra sig när jag gick hade jag gått mycket tidigare! MEN trots allt så gör det så förbannat ont i mig och jag är ledsen. Jag önskar faktiskt att jag hade varit arg istället, av ilska kan man göra något konkret. Sorg är bara tung och svår. Det var jag som ville skiljas men nu känns det bara jobbigt. Jag saknar honom, djuren och mitt hem inget av det är längre mitt. 

Varför alla dessa tankar

Hur jag mår?
Ja det vet jag inte riktigt. Varken orkar, vågar eller vill känna efter riktigt. Kroppen är ganska ok nu i alla fall men huvudet är så fullt av tankar att jag varken vet ut eller in.

Hur jag än vrider mig så har jag rumpan där bak och hur det än blir så kommer antingen jag eller någon annan att bli ledsen.

Jag orkar inte längre tänka!

När kroppen säger stopp

Min kropp har sagt stopp och det med besked. Jag har ”jobbat” en del i cafet vilket har blivit alldeles för mycket för min kropp.
I tisdags vaknade jag och mådde riktigt dåligt med massa värk, ont i magen och huden smärtade vid minsta beröring precis som när man har feber, har ni upplevt det förresten eller är det bara jag som får så? Kände att jag behövde uppsöka en toalett och det snabbt, dock var det kö så jag hann inte in innan det kom 😦 Jag tänkte att jag går bort och badar så mår jag säkert lite bättre. Men vattnet var bara kallt och otäckt. När jag kom hem igen kröp jag ner under täcket och frös något kopiöst, försökte värme mig på hjärtat men det gick inte så bra, somnade om och sov fram till 12, gick upp och kände att jag måste bara lägga mig igen. Varenda led skrek i kroppen på mig. Hjärtat sa år mig att krypa ner under täcket igen så det gjorde jag. Jag frös fast jag låg under två täcken och en filt men lyckades somna och sov ett par timmar till. Vaknade och kände att det vore nog ganska så gott med en glass men först måste jag på toa igen. När jag kom tillbaka sa hjärtat åt mig att sätta mig ner för jag var kritvit i ansiktet. Sagt och gjort, tårarna började rinna på mig för det stack i händerna och huvudet. Hjärtat tryckte i mig två dextrosol och jag kände mig lite bättre. Men jag orkade absolut inte gå bort och äta någon glass så jag kröp ner under täcket igen och tvärslocknade. Strax efter 17 vaknade jag och återigen fick jag ett blodsockerfall. En dextrosol och sen sov jag igen.
I onsdags var jag lite bättre men helt matt och trött. Lederna och magen bråkar ännu men nu beror det förmodligen på hemresan som vi gjorde. Så fruktansvärt mycket ångest att vara hemma. Jag skulle stannat kvar där uppe men klarade inte av det så jag åkte med hjärtat hit ner igen i torsdags. Jag har inte hämtat mig än och misstänker att det kommer ta ett tag, gårdagen grät jag mig igenom. Nu ska jag vila innan det är dags för tävling ikväll.

Eländet fortsätter

Efter den där tiden på sjukhuset, vi var där i nästan en vecka, så blev jag och mamma jourhemsplacerade men vi var inte där många dagar innan mamma valde att rymma med mig.
Idag har jag känslan av att soc valde att inte bry sig vidare för vi kom aldrig tillbaka till något hem.

Påsken -89 firade vi med mormor och Bengt på landet och då hade mamma sagt att hon inte ville bo kvar i Linköping utan flytta till Stockholm. Sagt och gjort vi åkte med mormor och Bengt till Stockholm och helgen efter åkte mamma och Bengt ner till Linköping för att packa och hämta våra saker.
Vi bodde hos mormor och Bengt och mamma fick jobb. Till slut fick mamma och jag en egen lägenhet. Det var i den lägenheten som jag fick gå och handla själv, som jag skrivit om tidigare, och även i den lägenheten som de sexuella övergreppen började igen.

Jag hade nästan alltid migrän. Minns att jag ofta kom hem från skolan och kräktes av den grymma huvudvärken och sedan somnade.
Minns speciellt en gång när jag kom hem och mamma satt i soffan och pratade i telefon, hon frågade hur jag mådde och jag svarade att jag hade ont i huvudet sedan var jag tvungen att kräkas och närmast var köket så jag sprang dit och kräktes i diskhon där stekpannan låg. Men jag tyckte det var bättre att kräkas där än på golvet. Mamma blev iaf inte arg men jag var jätte ledsen att jag hade kräkts i stekpannan och inte på toaletten.

Det var alltid mycket folk hemma och ganska ofta vaknade jag på nätterna av att det kom hem fulla eller påtända människor som förde väldigt mycket liv, jag var nog aldrig rädd då för jag hade fått lära mig att fulla eller påtända människor sällan eller aldrig är elaka.
Jag vet inte om mamma var medveten om att jag utsattes för det jag gjorde men nog måste hon vetat?

Vi flyttade till en större lägenhet som låg i samma område och jag fick ett eget rum. Självklart eskalerade allt där med vad jag utsattes för och blev allt värre och grövre.
Det var även i den lägenheten som jag började skada mig själv. Då var det i form av att jag slog mig själv. Ibland använde jag hammare och det hände flera gånger att jag behövde åka till sjukhus för att jag slagit så hårt att något ben gått av. Jag berättade aldrig att jag gjort det själv utan sa att jag ramlat eller blivit slagen i skolan. Jag hoppades och önskade att om jag var skadad så skulle inte förövarna utsätta mig mer utan tycka synd om mig, men det hjälpte inte.
Jag blev även mobbad i skolan så det var aldrig någon som reagerade när jag sa att det hänt i skolan. Anledningen var nämligen att mina mobbare inte var svenska och skolan sa då att de kunde inte säga till för det skulle anses vara rasistiskt, så allt fick fortgå.
Den allra värsta skadan som jag tillfoga mig själv var nog när jag ”tappade” en stor tung pall över foten. Jag kunde inte gå och hela foten blev blå och svullen, jag hade brutit av tre ben i foten och blev gipsad och fick gå på kryckor.

Det var även i den lägenheten som jag bestämde mig för att flytta ifrån mamma.
Jag kom hem en dag från skolan och mamma var inte tal- eller kontaktbar. Då bestämde jag mig för att ringa till mormor och be henne möta mig. Jag tog en plastkasse med lite kläder och min älskade kanin Vanessa sedan gick jag in i mammas rum och sa hejdå fast jag visste att hon inte förstod.

Under hela den här tiden hade vi kontakt med soc men ingen verkade reagera. Jag träffade vår sekreterare en gång i veckan och fick prata av mig, självklart nämnde jag aldrig något om droger, alla människor eller övergrepp!
Men efter att jag sagt att jag aldrig mer ville tillbaka till mamma så blev det en väldig fart och jag fick LVU. Men inte förrän jag själv flyttat…

Var fanns de vuxna? Ville dem inte se eller visste dem verkligen inte?

Inget barn ska behöva ha det så

Jag ska börja med att be om ursäkt för att det idag åter kommer ett jobbigt inlägg från min barndom, men just nu behöver jag få skriva av mig. Det är ju trots allt frivilligt att läsa!

Idag har jag varit hos O igen. Att gå till psykologen två gånger i veckan är otroligt tufft men samtidigt skönt på något konstigt sätt.
Som jag skrev sist så blir jag mer och mer medveten om vad som hänt i mina tidiga år. Förut har jag kunnat prata om allt utan att röra en min. Det har liksom inte berört mig och det är som om jag har pratat om någon annan och inte mig själv. Jag har inte haft till gång till mina känslor men mer och mer börjar dem komma till mig. Just nu är det mycket sorg och idag pratade vi om ett minne som förut har varit så självklart för mig men idag kom jag och tänka på hur fel det är och att inte ett enda barn ska behöva uppleva något liknande.

Jag bodde hos min mamma till jag var 8 år och dessa år var bestående av mycket ångest, oro, och kronisk migrän. Jag visste som sagt aldrig om hon skulle vara nykter eller påtänd. Om vi skulle vara ensamma eller om hela lägenheten skulle fyllas med folk. Inte visste jag heller om jag skulle få mat eller behöva leta fram den själv. Idag pratade vi om ett minne från när jag är 5-6 år och jag för första gången fick gå och handla själv. Mamma hade inte bett mig att gå och handla utan jag var hungrig och det fanns inget hemma som var ätbart. Jag tog mammas plånbok och gick till affären. Jag hade verkligen ingen aning om vad pengar var värda eller hur mycket jag kunde handla för pengarna. Men jag gick in i affären och hämtade rostbröd och smör, gick till kassan och bad kassörskan hjälpa mig med plånboken och ta så mycket pengar som det kostade. Idag blev jag ledsen över denna situationen som jag berättade om. Inget barn ska behöva uppleva detta. Inget barn ska behöva fundera på om det finns mat hemma eller inte.

Min stora fråga och fundering är fortfarande varför ingen gjorde något? Vi hade kontakt med soc men där reagerade ingen. Varför gjorde inte min mormor, som jag senare skulle flytta till för att jag fick nog, något? Hon måste ha vetat?!
Visst, vi barn skyddar våra vuxna men någon måste ha sett hur illa ställt allt var?
Nej, idag var inget kronologiskt minne, med tanke på gårdagen, men det är ett minne som gnager i mig…

Tankar i min ensamhet

Jag har ofta funderat på hur en annan människa skulle ha reagerat och levt om de varit med om samma saker som jag har upplevt? Skulle h*n ha klarat sig utan några som helst men? Knarkat? Eller ens överlevt?

Jag har växt upp utan närvarande föräldrar. Jag levde med min mamma men eftersom hon hade grava missbruksproblem så fanns hon sällan där för mig rent mentalt. Jag kunde aldrig lita på henne. Min pappa har i hela sitt vuxna liv varit en kåkfarare och som ni säkert då förstår så har han aldrig tagit hand om mig. Jag har i stort sett bara minnen av honom som ett otäckt, elakt monster så länge han var utanför murarna och innanför var han en underbar pappa som lovade mig allt jag ville ha men så fort han kom ut så hade han glömt bort allt han lovat att vi skulle göra och jag skulle få.
Som tvååring bytte jag blöja på mig själv för att ingen annan gjorde det. När jag var på dagis åt jag sällan eller aldrig maten där och var ofta otroligt ledsen och ropade efter mamma och sa att jag älskade min mamma.
När jag var tre år uppdagades att jag utsattes för sexuella övergrepp. Jag blev intagen på sjukhus och undersökt. Man fann en del tecken på övergrepp men inga helt uppenbara eftersom det hade gått ett par veckor innan jag blev undersökt. Däremot skrev polisen efter förhören med mig att: Flickan berättar intet om det inträffade. Efter år av terapi har jag förstått att det inte alls är ovanligt att små barn inte berättar om sånt för dels har ofta förövaren sagt att barnet inget får säga och sedan vill barn ALLTID skydda dem som finns omkring. Hur fel eller ont dem än har gjort.

Jag har alltid ansett att jag har haft en mamma. Hon fanns ju där för mig när hon hade sina bättre perioder. Men efter varje gång jag har varit hos O så förstår jag mer och mer att jag inte alls har haft någon mamma. Jag visste aldrig om hon skulle vara påtänd, full eller nykter. Om jag skulle få någon mat eller behöva leta fram något själv ur kylen eller skafferiet.
Jag visste aldrig om hon skulle vara oförutsägbar och göra konstiga saker eller om hon skulle ligga och titta på tv och kanske i bästa fall hålla om mig.
Jag var väldigt ensam de där första åren av mitt liv i Linköping.
Varför var det ingen som förstod?