Hemmagjord granola

Det doftar kanel i hela lägenheten! Jag har nämligen en plåt hemmagjord granola står i ugnen. 😊

Receptet?

5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1 dl kokosflingor
1 dl pumpakärnor
1 dl solroskärnor
0,5 dl chiafrön
Grovt hackade mandlar och valnötter
1 dl mörk sirap
3 msk honung
1 dl vatten
Kanel

• Värm ugnen till 175 grader

• Värm upp vatten, sirap och honung i en kastrull tills det smälter samman. Viktigt att det inte kokar!

• Blanda alla torra ingredienser i en bunke. 

• Häll sirapsblandingen över de torra ingredienserna och blanda väl. 

• Häll allt på en plåt med bakplåtspapper, strö kanel över efter smak och ställ in i ugnen i ca 30 minuter, rör om då och då!

• Förvara den färdiga granolan i en tätslutande burk. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

En härlig dag

Idag har vi haft en riktigt härlig dag med sambons två tjejer. När de kom i morse åt vi lite frukost tillsammans och sedan gick de iväg till den lilla sjön. De var borta ett par timmar och jag passade på att laga mat. Pasta med kycklingsås blev det och omtyckt verkade det vara också! 🙂 Sedan myste vi en stund i soffan innan det var dags för dem att åka hem till sin mamma igen. Jag hoppas så att de kommer till oss snart igen! 🙂

Nu är det bara en vecka kvar i skolan innan det är praktik. Jag är så glad att jag har klarat av den här terminen så här långt! Igår lämnade jag in ett grupparbete som handlade om näringsbrist hos äldre. Men fy vad skrämmande det är att så många äldre lider av undernäring och undervikt. 😦 

Ikväll är ju dags för ESC och jag håller på Ryssland och Nederländerna. Ryssland för att de hade ett helt fantastiskt scennummer och Nederländernas låt gillar jag helt enkelt bara! 🙂 

Sommarvärme

Nej, jag är inte jätte duktig på att uppdatera bloggen längre. Men ibland så 😉

Dagarna består av pluggande, det är verkligen helt otroligt att denna termin snart är slut. Jag förstår inte att jag har lyckats så bra trots allt?! Prov och inlämningsuppgiften har jag fått bra betyg på, om två veckor börjar APL, praktiken, och jag tror inte att det blir några problem där heller. Nog för att det är länge sedan jag jobbade inom äldrevården, närmare bestämt 11 år, men det är nog inte jätte mycket skillnad skulle jag tro. 

Sedan förra veckan är jag fri från Cymbalta. De antidepressiva jag ätit under många år. När jag flyttade från Nyköping var det nämligen så att psykiatrin där inte längre ville ta hand om mig, trots att vi har fritt vårdval, och i Göteborg var det över ett års väntetid på att få träffa en läkare i psykiatrin. Vårdcentralen ville inte skriva ut medicin heller för de tyckte att jag var för komplicerad… Jag hamnade alltså som vanligt mellan stolarna och bestämde mig då för att trappa ut medicinen själv. Cymbalta är ett SNRI och det är fruktansvärda utsättningssymptom så jag har kämpat länge med att bli av med mina 90 mg men nu är jag äntligen fri! Jag hoppas nu bara att jag klarar av att vara utan tabletterna och inte trillar ner i något av de svarta hålen igen.