Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!
När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!
Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål.
Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga.
Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor.
Mariadottir - tankar & funderingar 
Jag tycker du ska på dig och be läkarna att fokusera på dina ”fysiska” problem. De har du ju oavsett om det är kopplat till psykiska faktorer eller inte. Jag skulle säga att ”när det gäller den psykiska delen har jag den hjälp jag behöver. Jag har kommit hit för att få hjälp med xxxxxxx”
Problemet är att de tycker att jag ska gå i terapi och ha kontakt med psykiatrin fast jag mår bra! Nog för att Nyköping bara släppte mig när jag flyttade men att ta för givet att jag snart kommer må sämre igen tycker jag är illa.
Maskrosbarn. I min fantasi tycker jag att det har gått framåt när det gäller synsättet på dem. Kanske tycker jag det eftersom jag är så övertygad att de kan ha så stora fördelar jämfört med jämnåriga.
På många ställen har det gått framåt men inom vården verkar det fortfarande stå och stampa tyvärr.
Synd, där borde de kunna se det bra också. Men vi som är eller har maskrosbarn får visa att deras synsätt är fel.
En gång sa jag till på skarpen åt en psykiatriker att nästa gång vi kommer då ska han ha läst på ordentligt och läst journalen annars är det ingen idé vi kommer. Han träffade vi inge mer, vet inte om han valde bort oss 😀
Det är bara information som kan få bort fördomarna! Jag skulle vilja, vid sidan av jobbet, ut och föreläsa för vårdpersonal, läkare och socionomer! 🙂 Att det sedan är psykiatriker som du fått säga åt är fruktansvärt!!!
När mitt maskrosbarn växte upp var vårt liv mer eller mindre ett helvete mycket på grund av okunskap från min sida, lärarnas sida, vården mm. Det gjorde att jag påbörjade ett bokmanus om vår resa. Men jag har aldrig skrivit klart det för det finns så mycket känslor där som kommer att komma ut, men en vacker dag kanske jag kan dela med mig om det helvetet i genomlevde och som jag idag aldrig skulle vilja vara utan, för jag har fått så mycket också.
Idag är jag ganska skarp mot läkarna och visar att vill ni hjälpa oss nu så tittar vi hur vi mår nu och går efter det och det verkar de acceptera.
Det kommer när tiden är mogen! Jag skulle vilja skriva en bok men skulle vilja att någon hjälpte mig att skriva för jag får ofta med saker som inte hör hemma just där. Men som sagt, när det är rätt läge kommer det, det är jag säker på!
Det tror jag också på, saker kommer när de ska komma om det inte är vi som pga rädsla styr bort tankar och saker som man vill göra.
En tanke som du kan göra redan nu är att skriva ner händelser och tankar som du vill ha med i boken, sedan när det blir dags att skriva den vare sig det är du eller någon annan som skriver så har du en grund att stå på och när man bygger boken eller redigerar den så tar man bort det som inte hör dit, de kan kanske bli en annan bok, vem vet.
Tack för tipset!
Det är klart att maskrosbarn kan tillföra något. Jag är själv maskrosbarn och jag är både undersköterska och nu jobbcoach. Så kan jag så kan du. Du kommer bli så bra inom pallialtiv vård. Jag är stolt över dig att du tagit dig så långt
Tack finaste! Klart att vi kan! Nu ska vi bara få alla att förstå det!!
❤ ❤ ❤
❤️❤️❤️