Återblick

Vilket år 2017 var. Att få uppleva ett helt år med min lilla tjej, få se henne växa och utvecklas. Det har varit och är alldeles underbart ❤️ Snart går hon själv, hon älskar musik, skrattar, är glad och charmar varenda kotte. Jag brukar säga att hennes uppgift här i livet är att få folk att dra på smilbanden. Jag är verkligen lyckligt lottad som har fått denna tös i mitt liv. Hon gör mig hel. ❤️

Jag har hunnit med en ny operation av magen som verkar ha gjort nytta. Jag får inte alls hypoglykemierna i samma utsträckning och framför allt inte efter precis allt jag äter! Dessutom räknas jag nu mera som viktstabil.

I slutet av året var vi till Island så att Julia skulle få träffa sina släktingar där. Det var en riktigt härlig och avslappnad resa men ändå hann vi med mycket. Jag började sticka islandströjor när vi var där och nu kan jag inte sluta 😃Just nu håller jag på med en beställning. Det isländska garnet är verkligen något jag rekommenderar att sticka i.

Julias födelsedag var väldigt fin med många besökare och fina presenter. ❤️

Julen var betydligt lugnare men väldigt fin.

Nu passar jag på att önska er alla och en var ett riktigt gott nytt år!

Man ska inte slarva

I förra veckan var jag till VC för att ta de årliga proverna som vi överviktsopererade ska ta. Jag var helt säker på att allt skulle vara ok men tji fick jag. Hb, alltså blodvärdet, och järndepåerna var alldeles för låga. Jag har ett förhöjt homocystein värde, det mäter funktionen av B12, när homocysteinvärdet är förhöjt förklarade läkarn det med att B12-vitaminerna är på fikarast allihop. Dessutom ligger jag precis på gränsen vad det gäller B12. Får jag inte upp värdena med tabletter inom en snar framtid kommer det bli injektioner. Jag har inte ätit mina vitaminer som jag ska så att värdena är dåliga är väl egentligen inte alls konstigt. Med det sagt, slarva inte med vitaminerna, förr eller senare sjunker de i botten och då mår man inte bra. Framförallt homocysteinet kan vara anledningen till min ledvärk. Nu tog han inte ens prov på D-vitaminet men risken är ju ganska stor att jag ligger för lågt även där. Så ja, ni som gjort en överviktsoperation, slarva inte med era vitaminer!

Idag har min lilla groda och jag varit och simmat. 9 dyk fick hon göra och för varje gång gick det bättre och bättre! 😊 Hon är så otroligt duktig och jag blir så stolt. ❤️ Hon har kommit på ett eget sätt att ta sig fram istället för att krypa, hon ligger på rygg och skjuter ifrån med fötterna, det går snabbt och hon kommer dit hon ska 😂 Lilla sötnöten. Alla framsteg, all kärlek, all glädje, all frustration ja allt gör mig hel och komplett. Det är verkligen kärlek i dess renaste form ❤️❤️❤️

Att släppa oron

Igår var vi på BVC för 8-månaders kontroll. Allt såg utmärkt ut! Grodan är nu 69,5 cm lång och väger 8470 g. Hon följer kurvan exemplariskt. 😊 Visst är det alldeles fantastiskt att allt bara funkar? Att det från början är ett litet frö som sedan blir en hel människa. Allt allt sitter på plats, för det allra mest, och att barnen lär sig saker i den ordningen de gör. Olika snabbt men visst är det häftigt?! 

Vår sköterska tyckte dock jag skulle försöka släppa min oro för att Julia ska slå sig. Jag kan inte hjälpa det men jag har varit otroligt feg och alltid haft ngt mjukt på golvet när hon ligger där. Hon tyckte nu att jag ska försöka släppa oron och låta Julia ligga direkt på golvet. Jag förstår ju också att det är en förutsättning för att hon ska lära sig. Å tack och lov är ju fallen inget man kommer ihåg när man blir äldre. ❤️

Dags öppna förskolan och babyöppet i eftermiddag. 😊

Amning är inte en självklarhet

Amningen har verkligen inte varit en enkel resa och självklar för mig. Innan fröken var född var mina tankar helt annorlunda, det var en självklarhet för mig att amma. Att det sedan skulle vara så tufft hade jag faktiskt ingen aning om. Alla bara pratar om hur mysigt och trevligt det är med amning. Hur jobbigt det är när mjölken läcker osv. Aldrig hör man någon som pratar om hur ont såren gör som man får. Att man kanske inte har tillräckligt med mjölk för att klara av att helamma och hur det kan knäcka en psykiskt osv. 

De första dagarna på BB så gjorde jag allt för att få igång produktionen. Brösten sprängde och jag trodde att det skulle vara så och att allt skulle funka fint lite längre fram för barnmorskorna tjatade om att det tar tid att få en fungerande och etablerad amning. Bara lyssna efter att grodan sväljer så är allt bra! Vi kom hem och grodan min var inte nöjd och glad. Hon skrek nästan hela tiden trots att hon låg vid bröstet dygnet runt. Så fort hon sög nytt tag så gjorde det så ont i bröstet att tårarna rann och det tog lång tid innan smärtan släppte. Enda sättet att få henne lugn var att gå runt i lägenheten och amma under tiden. När vi var på återbesök på BB för att väga henne innan nyår hade hon inte gått upp i vikt men heller inte ner så de tyckte det var ok däremot tittade de på mina bröst och tyckte att de var lite väl såriga så det bokades en telefontid med amningsmottagningen. Jag kämpade på hemma och barnmorskan vi träffade på återbesöket tyckte att vi skulle köpa en bröstpump för att försöka öka mjölkproduktionen eftersom grodan inte gick upp i vikt. När jag pratade med amningsmottagningen tyckte de att jag enbart skulle pumpa de sämsta bröstet varannan timme så det fick vila från frökens saliv iaf eftersom jag blödde varje gång jag ammade och sedan skulle vi ses den 2/1 för att ta odling på bröstvårtor och mjölk. På nyårsafton sa tom en av hennes storasystrar att hon blivit mycket lättare och mindre. 😔 Jag pumpade det ena bröstet varannan timme men fick aldrig ut mer än 25 ml. När jag pratade med amningsmottagningen sa de att det var inte alls konstigt att man inte släpper så mycket till pumpen, samtidigt hörde jag mammor som kinde pumpa ut 200 ml per gång. 😔 Två dagar senare var det dags för besöket. Grodan vägdes och hade gått ner alldeles för mycket i vikt. Barnläkaren tillkallades och vi blev återinlagda. Där och då brast allt för mig och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ge mitt älskade barn vad hon behövde. Jag kunde inte ge henne den mat hon så väl behövde, jag kände mig som en enormt dålig mamma… På avdelningen skulle jag väcka den nu mest sovande grodan varannan timme och få i henne 70 ml ersättning plus amning. Hon hade nämligen de sista dagarna hemma blivit väldigt slö och trött. Hur skulle jag som precis nybliven mamma veta att detta inte var normalt? Jag visste inte hur ett ”normalt” beteende hos de små liven skulle vara. Dessutom hörde jag ju om bebisar som de första veckorna sov extremt mycket och att det inte var konstigt. Men ni ska veta att det var en ständig kamp att få liv i min lilla tös å inte var hon speciellt hungrig när det var dags att äta heller. Jag försökte väcka henne och få i henne mat samtidigt som jag grät och hade så galet mycket ångest. Personalen kom in titt som tätt och skällde på mig, tyckte jag då iaf vilket jag i efterhand har insett inte var sant, för att grodan inte vaknade och inte fick i sig det hon skulle. Vi var där i två dygn och jag kämpade, men något måste jag ha lyckats med för grodan började nu gå upp i vikt så vi fick åka hem!

Det visade sig att jag hade både stafylokocker och streptokocker i såren så jag skulle börja med antibiotika och fick åter amningsstopp på ena bröstet. Att jag inte slutade amma är verkligen ett under men jag ville så gärna försöka. I 20 dagar fick jag äta antibiotika och såren läkte till slut. Men någon helamning fick vi aldrig till men en delamning vilket är bättre än inget. Men det tog lång tid innan jag kunde acceptera det. Nu är inte grodan längre så intresserad av att amma men morgon och kväll blir det och ibland någon gång på dagen om hon är riktigt, riktigt trött. 

Nej, jag kommer aldrig glömma smärtan, ångesten och den oändliga känslan av otillräcklighet. Men visst kan amning vara mysigt när/om det väl fungerar. 

Tiden går så snabbt

Så har sommaren gått och det med en väldig fart. Vi har varit mycket på landet vilket har varit väldigt skönt. 

Grodan gör enorma framsteg hela tiden. Två tänder har kommit, hon sitter, gör tappra försök att krypa även om hon mest skjuter sig bakåt, äter hur bra som helst (så länge det är hemlagad mat 😂) Alltså denna lilla unge är helt otrolig! En riktig glädjespridare som för det allra mesta är glad och nöjd. Tänk att hon redan är 8 månader?! Tiden går så otroligt snabbt. Igår kväll när hon låg och sov kröp jag ner bredvid henne och bara njöt! Njöt av värmen och de tunga andetagen från hennes lilla kropp. Njöt av doften från hennes hår. Älskade lilla barn ❤️

Liten uppdatering

Vet ni två blodsockerfall och en riktig dump sedan jag omopererades. Visst är det helt fantastiskt??? Är det ens möjligt? Sådan enorm glädje och lycka att kunna äta igen utan smärta!

Lillgrodan bara växer och utvecklas och just nu är hon så enormt glad för två av hennes systrar är hos oss. Hon skiner upp varje gång hon ser dem, skrattar och bara suger i sig alla intryck. Det kommer bli tomt när de åker hem till sin mamma. 

Känns overkligt

Alltså min lilla groda. Det är såna enorma framsteg som händer just nu! Igår satt hon alldeles själv, inte jätte länge men hon satt ändå själv! Hon rullar från rygg till mage och snart kryper hon. Mitt älskade lilla efterlängtade hjärta. Igårkväll när jag tog upp henne för att rapa medan hon sov slog det mig att hon faktiskt är min. Att detta är en människa jag kommer ha ansvar för till hon är gammal nog att bestämma över sig själv. På ett sätt känns det fortfarande overkligt för mig, att jag aldrig behöver lämna tillbaka henne till någon annan. Hon är MIN och inte lånad. Är det fler som känner så här? Handlar det om att jag väntat och längtat så länge? Eller är det så här för alla oavsett hur länge man försökt?
Fick komma hem i onsdags och det var riktigt skönt även om jag kan sakna den justerbara sängen på sjukhuset! 😂 Fast i natt har jag faktiskt kunnat legat ner. Nätterna innan har jag i princip suttit och sovit. Maten funkar någorlunda vilket jag är enormt tacksam för! Vill inte vara med om fler operationer nu även om risken är ganska så stor att det kommer bli igen tyvärr.

Operationen är gjord

I går kom jag till kirurgmottagningen strax innan 9 för att bli inlagd på dagavdelningen. Det var dags för operation. När jag väl kom in vid 10 fick jag byta om och dropp blev satt sedan var det en låååång väntan. Vid 14 blev jag ivägrullad till op. Personalen var helt fantastiska och tog så väl hand om mig! Strax efter 17 kom jag till uppvaket och som vanligt hade jag väldigt ont när jag vaknade. Blev kvar där till ca 19 då jag fick komma upp på avdelningen jag ligger nu. Sköterskan jag pratade med här i går kväll berättade att jag bl.a. hade sammanväxningar i magen som hade åtgärdats men att det även var mer åtgärder som Torsten kommer prata om på ronden. Jag är ordinerad endast klara vätskor till att börja med och jag måste ta det väldigt lugnt så på något sätt känns det som om han fick göra om delar av op som han pratade om på inskrivningen, men vi får se vad han säger när han kommer. Jag är så oändligt tacksam att det var just Torsten som tagit hand om mig och ännu mer tacksam över att jag faktiskt inte är galen och knäpp utan att det fanns saker att åtgärda! Jag har haft väldigt svårt att sova i natt men jag tror bestämt att smärtlindringen börjar göra nytta nu så kanske att jag kan sova några timmar. 

Någon quiqfix är verkligen inte en gastric bypass trots att väldigt många verkar tro det. Jag har skrivit det förut men skriver det igen. För mig handlade inte operationen om att bli smal. Jag valde att göra op eftersom jag har PCOS och endometrios och skulle behöva hjälp att bli gravid, nu kom det ju av sig själv ändå 🙏. Jag medicinerade för högt blodtryck och insulinresistens vilket jag kunde sluta med efter op. Jag har varit smal i perioder men då har jag tränat 7 dagar i veckan och ändå bara kunnat äta minimalt med mat vilket till stor del på PCOS:en. Att jag blev smal på kuppen var bra ett enormt plus för mig. Jag gjorde op i oktober 2014 och den 12 december fick jag mitt första tarmvred, tack och lov löste det sig själv så jag behövde aldrig någon operation då men många timmar på akuten och en skiktröntgen. Efter drygt sex månader hade jag gått ner över 30 kg men jag levde också på digestivekex och piggelin. Det var det enda jag kunde äta utan att få ont. Min psykolog såg till så jag blev akutopererad och då slöts en slits som hade gått upp och den orsakade med största sannolikhet små tarmvred varje gång jag åt eller drack. Jag blev bättre och kunde börja äta och dricka igen! Den sommaren mådde jag faktiskt riktigt bra. På hösten började dock allt ta fart igen. Jag hade mycket smärtor och fick svårare och svårare att äta och vikten gick stadigt neråt. Efter ett besök på VC fick jag remiss till kirurgen på Sahlgrenska. I juni 2016 kom jag dit första gången och hade jag inte då varit gravid så hade jag reopererats redan då. Men gravid var jag och grodan såg till att ta den näringen hon behövde och graviditeten flöt på över förväntan! ❤️ Vid återbesöket i november bestämdes att jag skulle komma tillbaka på ett nytt besök i januari/februari för ny bedömning och planering av op. Det drog ut lite på tiden men i april var det dags och det var nog det absolut kortaste läkarbesök jag varit på. Hade inte jag frågat när operationen kunde tänkas bli av hade besöket blivit ännu kortare. Passageröntgen gjordes utan fynd och ja, här ligger jag nu reopererad och sammanväxningar och något mer är åtgärdat. Nu hopps jag bara på att allt blir ok så jag kan börja äta igen! Å kanske, kanske kan jag slippa de ständiga hypoglykemiattackerna! Smal har jag blivit förvisso men jag har långt ifrån mått bra. 

Om ni bara visste hur enormt mycket jag saknar min lilla groda! Min älskade lilla tjej men de kommer och hälsar på mig idag och förhoppningsvis får jag komma hem under morgondagen. 

Helgen som gick var vi hos min mormor. Julia skiner upp som en sol så fort hon ser sin gammelmormor. De har något speciellt ihop de där två. ❤️ Mormors enorma glädje över att grodan faktiskt är här. Nä, för det är verkligen ingen självklarhet att hon finns. Efter alla år av kämpande och försök. Men till slut kom hon, äntligen var det meningen ❤️❤️❤️

Håll en tumme

Idag är det fem månader sedan jag hade Julia på bröstet för första gången. För varje dag som går växer hon och utvecklas mer och mer. ❤️ Mitt lilla hjärtegryn, så enormt efterlängtad och älskad ❤️ 

Om en vecka är jag på plats på kirurgen och kanske är jag nyopererad eller så väntar jag på att få komma in på op. Hur som helst så hoppas jag att Torsten och Hans kan klura ut vad felet är och att jag ska kunna börja äta igen! Till den som tror att en gastric bypass är en quiqfix säger jag bara: TÄNK OM!!! Du behöver ställa om hela ditt leverne, helst ska vi äta 6-8 gånger per dag. Många av oss dumpar på fett och/eller socker, en del av oss kan inte äta kolhydrater överhuvudtaget för då får vi extrema blodsocker fall. Vi är många som lider av reaktiv hypoglykemi vilket innebär att blodsockret sjunker till farligt låga nivåer efter att vi har ätit, OM man nu överhuvudtaget kan äta! Hur många som lider av näringsbrister vill nog inte ens veta… Jo, man ska må bra och kunna äta efter en gastric bypass men tyvärr är komplikationerna många. På ett sätt kan jag ångra operationen. Visst har jag gått ner i vikt och blivit smal men jag mår långt ifrån bra och har ingen energi alls. Nu håller vi tummen för nästa vecka!

Dop

I helgen var det dags för Julias dop. Allt gick bra och hela dagen var fin 😊 Jag är så enormt glad och tacksam för att nästan alla Julias syskon var med! ❤️ 

Jag lyckades sjunga i kyrkan utan alltför mycket strul. Lite blev det förstås men det är långt ifrån lätt att hålla röst och nerver i schack när man sjunger för sitt barn. Jag hade inte talat om för någon att jag skulle sjunga vilket gjorde det hela lite lättare för då behövde jag inte känna någon press. 

Klänningen är Julias pappa och alla syskonen döpta i. Hon var så söt lilla grodan. Min kusin med sambo är hennes faddrar ❤️