Återblick

Vilket år 2017 var. Att få uppleva ett helt år med min lilla tjej, få se henne växa och utvecklas. Det har varit och är alldeles underbart ❤️ Snart går hon själv, hon älskar musik, skrattar, är glad och charmar varenda kotte. Jag brukar säga att hennes uppgift här i livet är att få folk att dra på smilbanden. Jag är verkligen lyckligt lottad som har fått denna tös i mitt liv. Hon gör mig hel. ❤️

Jag har hunnit med en ny operation av magen som verkar ha gjort nytta. Jag får inte alls hypoglykemierna i samma utsträckning och framför allt inte efter precis allt jag äter! Dessutom räknas jag nu mera som viktstabil.

I slutet av året var vi till Island så att Julia skulle få träffa sina släktingar där. Det var en riktigt härlig och avslappnad resa men ändå hann vi med mycket. Jag började sticka islandströjor när vi var där och nu kan jag inte sluta 😃Just nu håller jag på med en beställning. Det isländska garnet är verkligen något jag rekommenderar att sticka i.

Julias födelsedag var väldigt fin med många besökare och fina presenter. ❤️

Julen var betydligt lugnare men väldigt fin.

Nu passar jag på att önska er alla och en var ett riktigt gott nytt år!

Annonser

Man ska inte slarva

I förra veckan var jag till VC för att ta de årliga proverna som vi överviktsopererade ska ta. Jag var helt säker på att allt skulle vara ok men tji fick jag. Hb, alltså blodvärdet, och järndepåerna var alldeles för låga. Jag har ett förhöjt homocystein värde, det mäter funktionen av B12, när homocysteinvärdet är förhöjt förklarade läkarn det med att B12-vitaminerna är på fikarast allihop. Dessutom ligger jag precis på gränsen vad det gäller B12. Får jag inte upp värdena med tabletter inom en snar framtid kommer det bli injektioner. Jag har inte ätit mina vitaminer som jag ska så att värdena är dåliga är väl egentligen inte alls konstigt. Med det sagt, slarva inte med vitaminerna, förr eller senare sjunker de i botten och då mår man inte bra. Framförallt homocysteinet kan vara anledningen till min ledvärk. Nu tog han inte ens prov på D-vitaminet men risken är ju ganska stor att jag ligger för lågt även där. Så ja, ni som gjort en överviktsoperation, slarva inte med era vitaminer!

Idag har min lilla groda och jag varit och simmat. 9 dyk fick hon göra och för varje gång gick det bättre och bättre! 😊 Hon är så otroligt duktig och jag blir så stolt. ❤️ Hon har kommit på ett eget sätt att ta sig fram istället för att krypa, hon ligger på rygg och skjuter ifrån med fötterna, det går snabbt och hon kommer dit hon ska 😂 Lilla sötnöten. Alla framsteg, all kärlek, all glädje, all frustration ja allt gör mig hel och komplett. Det är verkligen kärlek i dess renaste form ❤️❤️❤️

Att släppa oron

Igår var vi på BVC för 8-månaders kontroll. Allt såg utmärkt ut! Grodan är nu 69,5 cm lång och väger 8470 g. Hon följer kurvan exemplariskt. 😊 Visst är det alldeles fantastiskt att allt bara funkar? Att det från början är ett litet frö som sedan blir en hel människa. Allt allt sitter på plats, för det allra mest, och att barnen lär sig saker i den ordningen de gör. Olika snabbt men visst är det häftigt?! 

Vår sköterska tyckte dock jag skulle försöka släppa min oro för att Julia ska slå sig. Jag kan inte hjälpa det men jag har varit otroligt feg och alltid haft ngt mjukt på golvet när hon ligger där. Hon tyckte nu att jag ska försöka släppa oron och låta Julia ligga direkt på golvet. Jag förstår ju också att det är en förutsättning för att hon ska lära sig. Å tack och lov är ju fallen inget man kommer ihåg när man blir äldre. ❤️

Dags öppna förskolan och babyöppet i eftermiddag. 😊

Amning är inte en självklarhet

Amningen har verkligen inte varit en enkel resa och självklar för mig. Innan fröken var född var mina tankar helt annorlunda, det var en självklarhet för mig att amma. Att det sedan skulle vara så tufft hade jag faktiskt ingen aning om. Alla bara pratar om hur mysigt och trevligt det är med amning. Hur jobbigt det är när mjölken läcker osv. Aldrig hör man någon som pratar om hur ont såren gör som man får. Att man kanske inte har tillräckligt med mjölk för att klara av att helamma och hur det kan knäcka en psykiskt osv. 

De första dagarna på BB så gjorde jag allt för att få igång produktionen. Brösten sprängde och jag trodde att det skulle vara så och att allt skulle funka fint lite längre fram för barnmorskorna tjatade om att det tar tid att få en fungerande och etablerad amning. Bara lyssna efter att grodan sväljer så är allt bra! Vi kom hem och grodan min var inte nöjd och glad. Hon skrek nästan hela tiden trots att hon låg vid bröstet dygnet runt. Så fort hon sög nytt tag så gjorde det så ont i bröstet att tårarna rann och det tog lång tid innan smärtan släppte. Enda sättet att få henne lugn var att gå runt i lägenheten och amma under tiden. När vi var på återbesök på BB för att väga henne innan nyår hade hon inte gått upp i vikt men heller inte ner så de tyckte det var ok däremot tittade de på mina bröst och tyckte att de var lite väl såriga så det bokades en telefontid med amningsmottagningen. Jag kämpade på hemma och barnmorskan vi träffade på återbesöket tyckte att vi skulle köpa en bröstpump för att försöka öka mjölkproduktionen eftersom grodan inte gick upp i vikt. När jag pratade med amningsmottagningen tyckte de att jag enbart skulle pumpa de sämsta bröstet varannan timme så det fick vila från frökens saliv iaf eftersom jag blödde varje gång jag ammade och sedan skulle vi ses den 2/1 för att ta odling på bröstvårtor och mjölk. På nyårsafton sa tom en av hennes storasystrar att hon blivit mycket lättare och mindre. 😔 Jag pumpade det ena bröstet varannan timme men fick aldrig ut mer än 25 ml. När jag pratade med amningsmottagningen sa de att det var inte alls konstigt att man inte släpper så mycket till pumpen, samtidigt hörde jag mammor som kinde pumpa ut 200 ml per gång. 😔 Två dagar senare var det dags för besöket. Grodan vägdes och hade gått ner alldeles för mycket i vikt. Barnläkaren tillkallades och vi blev återinlagda. Där och då brast allt för mig och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ge mitt älskade barn vad hon behövde. Jag kunde inte ge henne den mat hon så väl behövde, jag kände mig som en enormt dålig mamma… På avdelningen skulle jag väcka den nu mest sovande grodan varannan timme och få i henne 70 ml ersättning plus amning. Hon hade nämligen de sista dagarna hemma blivit väldigt slö och trött. Hur skulle jag som precis nybliven mamma veta att detta inte var normalt? Jag visste inte hur ett ”normalt” beteende hos de små liven skulle vara. Dessutom hörde jag ju om bebisar som de första veckorna sov extremt mycket och att det inte var konstigt. Men ni ska veta att det var en ständig kamp att få liv i min lilla tös å inte var hon speciellt hungrig när det var dags att äta heller. Jag försökte väcka henne och få i henne mat samtidigt som jag grät och hade så galet mycket ångest. Personalen kom in titt som tätt och skällde på mig, tyckte jag då iaf vilket jag i efterhand har insett inte var sant, för att grodan inte vaknade och inte fick i sig det hon skulle. Vi var där i två dygn och jag kämpade, men något måste jag ha lyckats med för grodan började nu gå upp i vikt så vi fick åka hem!

Det visade sig att jag hade både stafylokocker och streptokocker i såren så jag skulle börja med antibiotika och fick åter amningsstopp på ena bröstet. Att jag inte slutade amma är verkligen ett under men jag ville så gärna försöka. I 20 dagar fick jag äta antibiotika och såren läkte till slut. Men någon helamning fick vi aldrig till men en delamning vilket är bättre än inget. Men det tog lång tid innan jag kunde acceptera det. Nu är inte grodan längre så intresserad av att amma men morgon och kväll blir det och ibland någon gång på dagen om hon är riktigt, riktigt trött. 

Nej, jag kommer aldrig glömma smärtan, ångesten och den oändliga känslan av otillräcklighet. Men visst kan amning vara mysigt när/om det väl fungerar. 

Tiden går så snabbt

Så har sommaren gått och det med en väldig fart. Vi har varit mycket på landet vilket har varit väldigt skönt. 

Grodan gör enorma framsteg hela tiden. Två tänder har kommit, hon sitter, gör tappra försök att krypa även om hon mest skjuter sig bakåt, äter hur bra som helst (så länge det är hemlagad mat 😂) Alltså denna lilla unge är helt otrolig! En riktig glädjespridare som för det allra mesta är glad och nöjd. Tänk att hon redan är 8 månader?! Tiden går så otroligt snabbt. Igår kväll när hon låg och sov kröp jag ner bredvid henne och bara njöt! Njöt av värmen och de tunga andetagen från hennes lilla kropp. Njöt av doften från hennes hår. Älskade lilla barn ❤️

Liten uppdatering

Vet ni två blodsockerfall och en riktig dump sedan jag omopererades. Visst är det helt fantastiskt??? Är det ens möjligt? Sådan enorm glädje och lycka att kunna äta igen utan smärta!

Lillgrodan bara växer och utvecklas och just nu är hon så enormt glad för två av hennes systrar är hos oss. Hon skiner upp varje gång hon ser dem, skrattar och bara suger i sig alla intryck. Det kommer bli tomt när de åker hem till sin mamma. 

Känns overkligt

Alltså min lilla groda. Det är såna enorma framsteg som händer just nu! Igår satt hon alldeles själv, inte jätte länge men hon satt ändå själv! Hon rullar från rygg till mage och snart kryper hon. Mitt älskade lilla efterlängtade hjärta. Igårkväll när jag tog upp henne för att rapa medan hon sov slog det mig att hon faktiskt är min. Att detta är en människa jag kommer ha ansvar för till hon är gammal nog att bestämma över sig själv. På ett sätt känns det fortfarande overkligt för mig, att jag aldrig behöver lämna tillbaka henne till någon annan. Hon är MIN och inte lånad. Är det fler som känner så här? Handlar det om att jag väntat och längtat så länge? Eller är det så här för alla oavsett hur länge man försökt?
Fick komma hem i onsdags och det var riktigt skönt även om jag kan sakna den justerbara sängen på sjukhuset! 😂 Fast i natt har jag faktiskt kunnat legat ner. Nätterna innan har jag i princip suttit och sovit. Maten funkar någorlunda vilket jag är enormt tacksam för! Vill inte vara med om fler operationer nu även om risken är ganska så stor att det kommer bli igen tyvärr.