Skuldfälla

Det här med skulder och pengar är verkligen inte ett lätt kapitel. Jag var så enormt glad och tacksam att jag hade gjort mig kvitt kronofogden och var skuldfri 2007 efter år av fruktansvärt dåligt psykiskt mående och inga pengar. Men jag lyckades ta mig upp och loss. Det var en sådan otrolig lättnad eftersom jag kunde skaffa lägenhet, abonnemang till till tv, internet och telefon! Åren rullade på och även om jag levde på min aktivitetsersättning så klarade jag mig. 

Förra året hade jag dock dragit på mig en enorm mängd med lån och maken och jag skulle dela på allt. Men när han blev av med jobbet så gick det liksom inte längre. Alla mina lån och en hel del annat hamnade hos kronofogden. Dessa lån berodde verkligen inte på någon lyxkonsumtion utan snarare om att överleva från månad till månad. Jag kan bli så fruktansvärt arg om jag tittar på Lyxfällan men det ska jag inte prata om nu.. 😉

På Skuldfälla.se hittade jag en hel del nyttig information. Just för tillfället kan jag dock varken söka skuldsanering eller samlingslån men jag hoppas att jag en dag i framtiden blir skuldfri igen!

Annonser

Ett beslut är taget

Denna veckan har jag spenderat hos ett par vänner. Jag har tänkt, gråtit, varit arg och drömt extremt mycket men jag har också bestämt mig för vad som måste göras.
Jag och maken har haft ett ganska dåligt år bakom oss. Det började förra sommaren med att vi bestämde oss för att flytta från huset och mitt i flytten blev min operation av.
Vi trivdes trots allt ganska bra i lägenheten men det blev aldrig riktigt ordning.
Jag mådde inte alls bra och hade riktigt svårt att äta. Ofta var det ju så illa att jag inte kunde äta mer än digistivekex och piggelin. Jag antar att det tog hårt på maken och var lika jobbigt för honom som för mig.

I maj blev maken av med jobbet och det var självklart en enorm stress för oss båda.
Maken lyckades få en sjukskrivning men pengarna lät dröja på sig.

I mitten av juni lyckades min psykolog övertala kirurgen att jag skulle bli akutopererad så jag slapp gå med mina smärtor och kunde börja äta och dricka igen. Jag kom in akut på en måndag och blev opad på tisdagen. Efter det har maten funkat och jag är så otroligt glad och tacksam för det!

Däremot så kommunicerar jag och maken inte längre. Jag frågar om saker och får bara ett: Jag vet inte! Till svar. 😦 Så har det varit sedan vi flyttade från huset. Det har inte gått att prata med honom.
Sommaren har vi spenderat i Ädelfors och där har inget blivit bättre.
Alkoholen har flödat, det har blivit svårare och svårare att prata med honom, skulderna har ökat och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Jag blev hämtad av vänner för att hon inte tyckte jag skulle vara kvar en sekund till så nu är jag här i stora familjen och trivs. Så mycket som jag skrattat och pratat i veckan var länge sen som jag gjorde.

I dag ringde jag maken och berättade hur jag tänkt mig framtiden. Att jag tycker vi ska vara ifrån varandra ett tag framöver, säga upp lägenheten. Han kan vara i husvagnen och jag kan flacka runt lite här och var. En vecka här och en vecka där.
Han blev förstås otroligt ledsen men jag känner att jag inte orkar tjata om allt längre. Efter onsdagens samtal från kronofogden att två hyror inte är betalda så ruttnade jag totalt. Då var det inte svårt att bestämma mig.

Skilsmässa blir det inte ännu utan jag har bara bestämt att vi ska bo åtskilda sen får vi se vad framtiden har i sitt öde.

För mig känns det skönt att jag har bestämt mig nu!

Blä, blä och åter blä

Det är inget som känns positivt och bra just nu. Usch, skriver det igen… Så trött, ledsen och slut i själen. Ekonomin repar sig inte och jag känner hur kronofogden kommer och flåsar mig i nacken. Orkar inte tänka eller känna. Stänger av mer och mer. Samtidigt ska jag börja gå djupare i traumabearbetningen och jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka med allt det här? Jag är åtminstone tacksam för att jag, under tiden vi kör djupare, får träffa O två gånger i veckan! Kommer jag ur det här hel så kommer aldrig någonting kunna stoppa mig i framtiden!

:(

Jag är så enormt trött,  trött i kroppen, själen och huvudet. Jag skulle bara vilja sova men jag har svårt med det. Sover illa på nätterna. Det beror med allra största sannolikhet både på den onda kroppen som gör att jag vaknar med jämna mellanrum för att det gör ont och all ångest som finns i kroppen som gör att jag sedan har svårt att somna om.

Fasiken, jag vill bara vara glad och ha ork!
Jag vill börja plugga och så småningom börja jobba men just nu… Blä, jag vill vara vara glad och få må bra

Vet inte vad jag ska ta mig till

Även om jag vet att jag inte kan göra mer nu så är ångesten enorm över dessa jävla pengar, rent ut skrivet, jag vaknar av drömmar om det. Har så fruktansvärt ont i huvudet HELA tiden och funderar starkt på om jag ska försöka hitta ett jobb. Men det känns inte som någon långsiktig lösning utan ett desperat försök som kommer sluta med en förskräckelse. Vem vill förresten anställa en 30-årig, outbildad, långtidssjukskriven utan körkort?

Vi skulle verkligen behöva hjälp av någon för att komma ikapp med allt. Hjälp av någon att ta ETT stort lån istället för alla dessa småkrediter som vi dras med. Men denna någon finns inte och vi måste bara försöka reda ut allt själva. Hur gör man? Inte heller har vi någon smaskig historia att ta upp i Lyxfällan så där platsar vi inte.
Jag vet verkligen inte vad jag/vi ska ta oss till och vad hjälper det att sälja saker? Nästa månad är det ju lika jäkligt igen och vad säljer jag då?