Vilken vår

Ja, vilken vår det har varit. 

Skola, flytt till ny ort, praktik, nya vänner, jag fick sommarjobb, skilsmässan som gick igenom MEN det största av allt! jag har blivit gravid. Idag gr jag in i vecka 15 och jag har fortfarande svårt att tro att jag är gravid. Men magen har börjat växa, jag har haft ett fruktansvärt illamående och trötthet till och från. I maj var vi på ul och fick se den lilla grodan och fick då bekräftat att bf är 22/12 -16. 

Jag har bestämt mig för att gå i skolan så länge det bara är möjligt i höst och sedan får vi se hur det blir till våren 2017. 

I slutet av juli är det dags för RUL (rutin ultraljud) och då hoppas jag att allt ser bra ut men både barnmorskan och kirurgen var oroliga för att jag inte får i mig tillräckligt med näring. Jag har fortfarande problem med maten även om det har blivit lite bättre sen jag blev gravid men just nu lever jag mest på frukt. 

Ni som följt mig vet att jag har kämpat i många år för att bli gravid. Att största orsaken till min gastric bypass var för att kunna få hjälp med IVF. Då må ni tro att jag blev extremt förvånad i april när jag upptäckte denna graviditet. 

Igår var sista dagen i skolan för denna termin och jag blev så otroligt glad över mitt B som jag fick i betyg i Vård och Omsorgsarbete 1! Lärarnas omdöme var också överväldigande för mig: ”Du är duktig på att skriva, dina reflektioner och analyser är goda. Du tillför mycket till gruppen som vi som lärare är oerhört tacksamma över.”

Idag börjar jag mitt sommarvikariat och jag hoppas att jag klarar av detta! 😊

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Nu börjar jag komma igen

Efter en tuff tid så känns det ändå som om jag börjar komma igen nu! Skolan rullar på, jag har fått en praktikplats på ett demensboende i slutet av terminen och även blivit erbjuden sommarvik där! Blev klar med inlämningsuppgiften vi har i basala hygienrutiner idag och skickat iväg den till två vänner för granskning innan jag lämnar in den. På onsdag har vi prov i gerontologi, vilket är läran om det naturliga åldrandet. Så i skolan rullar allt på. 

Jag har äntligen börjat träna! Det är så enormt skönt och kanske tar jag ut mig lite för mycket men vilken underbar trötthet jag har i kroppen på kvällen. 🙂 Idag var jag på gymintro, mest bara för att få lite koll på maskinerna och efter det ett spinningpass! Förra veckan blev det bodypump och ett yogapass. Har fortfarande träningsvärk efter bodypumpen och inte lär benen vara bättre i morgon efter spinningen ikväll 😉

Ja, nu känns det som om pusselbitarna börjar falla på plats. Ska bara få exmaken att fixa det han bör också annars får det bli att anlita en jurist till det. 😦 Tänk om han bara kunde tänka lite på sig själv! Jag lider inte av hans dumhet…..

Tänk om

Ja, tänk om livet bara kunde vara enkelt! I onsdags träffade jag maken, trots allt är han fortfarande min make och det var otroligt jobbigt. Jag skrev på ett papper att skilsmässan ska gå igenom tidigare och tårarna bara sprutade på mig. Jag vill inte tillbaka till honom med tanke på hur mycket starkare jag har blivit sen jag åkte ifrån honom och precis på samma sätt har han ändrats. Han är mycket social och verkar starkare och må bättre. Jag sa till honom att hade jag vetat hur mycket han skulle ändra sig när jag gick hade jag gått mycket tidigare! MEN trots allt så gör det så förbannat ont i mig och jag är ledsen. Jag önskar faktiskt att jag hade varit arg istället, av ilska kan man göra något konkret. Sorg är bara tung och svår. Det var jag som ville skiljas men nu känns det bara jobbigt. Jag saknar honom, djuren och mitt hem inget av det är längre mitt.