Vilken helg och 20 år

Helgen som gick var en riktigt kul men påfrestande helg. Vi spelade in fyra tv-gudstjänster för SVT i kyrkan och jag är med och sjunger i alla fyra. 😊 Så otroligt roligt och en enormt stor uppgift för mig! Vill ni höra mig sjunga så sänds första gudstjänsten den 18 februari kl. 10.00 i SVT 2 och resterande gudstjänster kommer sändas samma tid följande tre söndagar. 😃 Jag blev så förvånad när jag blev tillfrågad i höstas om jag ville vara med och sjunga på tv-mässorna. Å allt startade för att jag sjöng på Js dop. Vad som är otroligt kul är att jag kommer få mer sånguppdrag om jag bara vill och det vill jag gärna. Nog vet jag att jag kan sjunga men att ha fått allt detta beröm för min röst och sång var jag inte riktigt beredd på. Så tacksam och glad och det boostar självförtroendet extremt mycket 😍

Något som är mindre kul, eller det är inte kul alls, är att det är 20 år sedan idag mammas kropp inte orkade leva längre. Jag minns det så tydligt när beskedet kom på morgonen. Jag gjorde mig iordning för att sjunga med klassen och Helen Sjöholm, telefonen ringde och jag ville inte svara. Någonstans tror jag att jag kände på mig vad som var på gång. Mormor svarade och sedan berättade hon. Jag ska säga att jag minns inte jätte mycket mer av den dagen. Jag har lite minnen av när jag träffade klassen men allt är som en dimma. Trots allt tyckte jag det var skönt att hon fick somna in, det är tankar man inte ”får” ha, men jag kände en lättnad. När hon var borta behövde jag inte längre oroa mig över om hur hon mådde, om hon hade ätit, hade tak över huvudet eller var i landet hon fanns. Jag var alltid orolig när hon levde. Ibland gick det månader mellan gångerna vi hördes. Jag sa ofta till mormor att jag ville låsa in mamma i källaren för då visste jag iaf var hon var. Ja, å idag är det 20 år sedan och jag önskar bara att hon är glad, lycklig och stolt över vad det trots allt har blivit av mig och att hon är glad över att jag har J, hur jag tar hand om henne och uppfostrar henne.

Amning är inte en självklarhet

Amningen har verkligen inte varit en enkel resa och självklar för mig. Innan fröken var född var mina tankar helt annorlunda, det var en självklarhet för mig att amma. Att det sedan skulle vara så tufft hade jag faktiskt ingen aning om. Alla bara pratar om hur mysigt och trevligt det är med amning. Hur jobbigt det är när mjölken läcker osv. Aldrig hör man någon som pratar om hur ont såren gör som man får. Att man kanske inte har tillräckligt med mjölk för att klara av att helamma och hur det kan knäcka en psykiskt osv. 

De första dagarna på BB så gjorde jag allt för att få igång produktionen. Brösten sprängde och jag trodde att det skulle vara så och att allt skulle funka fint lite längre fram för barnmorskorna tjatade om att det tar tid att få en fungerande och etablerad amning. Bara lyssna efter att grodan sväljer så är allt bra! Vi kom hem och grodan min var inte nöjd och glad. Hon skrek nästan hela tiden trots att hon låg vid bröstet dygnet runt. Så fort hon sög nytt tag så gjorde det så ont i bröstet att tårarna rann och det tog lång tid innan smärtan släppte. Enda sättet att få henne lugn var att gå runt i lägenheten och amma under tiden. När vi var på återbesök på BB för att väga henne innan nyår hade hon inte gått upp i vikt men heller inte ner så de tyckte det var ok däremot tittade de på mina bröst och tyckte att de var lite väl såriga så det bokades en telefontid med amningsmottagningen. Jag kämpade på hemma och barnmorskan vi träffade på återbesöket tyckte att vi skulle köpa en bröstpump för att försöka öka mjölkproduktionen eftersom grodan inte gick upp i vikt. När jag pratade med amningsmottagningen tyckte de att jag enbart skulle pumpa de sämsta bröstet varannan timme så det fick vila från frökens saliv iaf eftersom jag blödde varje gång jag ammade och sedan skulle vi ses den 2/1 för att ta odling på bröstvårtor och mjölk. På nyårsafton sa tom en av hennes storasystrar att hon blivit mycket lättare och mindre. 😔 Jag pumpade det ena bröstet varannan timme men fick aldrig ut mer än 25 ml. När jag pratade med amningsmottagningen sa de att det var inte alls konstigt att man inte släpper så mycket till pumpen, samtidigt hörde jag mammor som kinde pumpa ut 200 ml per gång. 😔 Två dagar senare var det dags för besöket. Grodan vägdes och hade gått ner alldeles för mycket i vikt. Barnläkaren tillkallades och vi blev återinlagda. Där och då brast allt för mig och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ge mitt älskade barn vad hon behövde. Jag kunde inte ge henne den mat hon så väl behövde, jag kände mig som en enormt dålig mamma… På avdelningen skulle jag väcka den nu mest sovande grodan varannan timme och få i henne 70 ml ersättning plus amning. Hon hade nämligen de sista dagarna hemma blivit väldigt slö och trött. Hur skulle jag som precis nybliven mamma veta att detta inte var normalt? Jag visste inte hur ett ”normalt” beteende hos de små liven skulle vara. Dessutom hörde jag ju om bebisar som de första veckorna sov extremt mycket och att det inte var konstigt. Men ni ska veta att det var en ständig kamp att få liv i min lilla tös å inte var hon speciellt hungrig när det var dags att äta heller. Jag försökte väcka henne och få i henne mat samtidigt som jag grät och hade så galet mycket ångest. Personalen kom in titt som tätt och skällde på mig, tyckte jag då iaf vilket jag i efterhand har insett inte var sant, för att grodan inte vaknade och inte fick i sig det hon skulle. Vi var där i två dygn och jag kämpade, men något måste jag ha lyckats med för grodan började nu gå upp i vikt så vi fick åka hem!

Det visade sig att jag hade både stafylokocker och streptokocker i såren så jag skulle börja med antibiotika och fick åter amningsstopp på ena bröstet. Att jag inte slutade amma är verkligen ett under men jag ville så gärna försöka. I 20 dagar fick jag äta antibiotika och såren läkte till slut. Men någon helamning fick vi aldrig till men en delamning vilket är bättre än inget. Men det tog lång tid innan jag kunde acceptera det. Nu är inte grodan längre så intresserad av att amma men morgon och kväll blir det och ibland någon gång på dagen om hon är riktigt, riktigt trött. 

Nej, jag kommer aldrig glömma smärtan, ångesten och den oändliga känslan av otillräcklighet. Men visst kan amning vara mysigt när/om det väl fungerar. 

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Djurskyddet

Att behöva anmäla sin f.d. make till djurskyddet är verkligen fruktansvärt, men idag var jag tvungen att göra det. Förra veckan var jag upp till Nyköping för att hämta mina saker. I lägenheten var det misär, minst sagt. 😦 Katterna hade kissat och kräkts överallt och jag tror även att de hade bajsat utanför lådan. Hela soffan var nerkissad och alldeles blöt, ammonikstanken slog emot oss när vi öppnade dörren och på golvet var det kräk. Efter att jag varit där bad jag maken att sälja katterna om han inte kan/vill/tänker ta hand om dem men det var inte något som han var intresserad av att göra. Även hans mamma försökte få komma in i lägenheten för att få se hur katterna har det men det fick hon inte. När jag pratade med honom i fredags så hade han märkt först då att jag tagit stora saker vilket för mig betyder att han inte varit i lägenheten längre stunder. Innan dess. 😦 Nu får vi se vad detta leder till men roligt är det verkligen inte!

Skolan däremot går betydligt bättre. Jag har fått en praktikplats på ett äldreboende som jag ska vara på v. 21-24 och jag har även blivit erbjuden sommarvik där vilket känns otroligt roligt! Nästa vecka har vi prov och en inlämningsuppgift som ska in men allt känns bra och lugnt där så orolig är jag inte! 🙂

Ett stort sår

Mer och mer, för varje dag som går så inser jag att det var en oändlig tur att jag tog det beslutet jag gjorde med maken. Självklart är det fortfarande ett otroligt stort sår i mig att det blev som det blev, MEN jag inser också att jag har blivit hämmad i livet. Han har lyft upp mig och gett mig styrka. Alltid funnits vid min sida och stöttat. Men jag har verkligen inte vågat tro på mig själv fullt ut. Det inser jag nu när jag hör människor runt omkring mig berätta hur de ser på allt. När jag har vågat ta klivet in i skolan igen och känner att jag är omtyckt för den jag är idag. När jag inser att jag har vuxit i mitt inre. 

Jag blir arg på honom efter att i fyra veckors tid ha bett och till slut tjatat om att han ska ta över försäkringen på katterna. Idag ringde jag först till Agria för att säga upp försäkringen och sedan till honom, utan svar. Nu erbjöd sig Agria att försöka få tag på honom så katterna inte blir oförsäkrade men för mig bevisar detta att han faktiskt inte har ändrat sig som han påstått. Jag blir inte lidande av att han inte tar över försäkringen utan det är ju faktiskt katterna och han om något skulle hända. Såg nu efter skolan att försäkringen var borta men som sagt det var inte han som ordnade det hela utan jag, igen. 😦

Det är ett enormt sår i mig men jag försöker ta tag i allt. Skolan, boende och allt annat. Maten funkar inte alls och jag bara väntar på kirurgtiden men 2-12 veckors väntetid har jag fått reda på. Bara hoppas att jag fixar skolan på mitt minimala energiintag!

Tänk om

Ja, tänk om livet bara kunde vara enkelt! I onsdags träffade jag maken, trots allt är han fortfarande min make och det var otroligt jobbigt. Jag skrev på ett papper att skilsmässan ska gå igenom tidigare och tårarna bara sprutade på mig. Jag vill inte tillbaka till honom med tanke på hur mycket starkare jag har blivit sen jag åkte ifrån honom och precis på samma sätt har han ändrats. Han är mycket social och verkar starkare och må bättre. Jag sa till honom att hade jag vetat hur mycket han skulle ändra sig när jag gick hade jag gått mycket tidigare! MEN trots allt så gör det så förbannat ont i mig och jag är ledsen. Jag önskar faktiskt att jag hade varit arg istället, av ilska kan man göra något konkret. Sorg är bara tung och svår. Det var jag som ville skiljas men nu känns det bara jobbigt. Jag saknar honom, djuren och mitt hem inget av det är längre mitt.