Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Annonser

Inte kan jag

Mycket tankat rör sig i mitt huvud och jag har de senaste dagarna funderat på det här med att lära känna sig själv som vuxen. Jag fråga ofta min make vad som får mig arg/ledsen/irriterat/glad/att blomma ut eller vad han tror är anledningen till att jag mår som jag gör idag t.ex. Jag har snudd på migrän och hela kroppen skriker åt mig att vila idag. Jag frågade honom om det fortfarande är bakfylla efter mormorhelgen, men han trodde mer på att det det har varit något för mig varje dag den här veckan vilket resulterat i att jag inte kunnat slappna av en enda dag här hemma som jag så väl behöver. Jag menar jag är inte sjukskriven på heltid för inte. Att gå till psykologen två dagar i veckan räcker ganska så väl för mig, att sedan träffa omvårdnadsteamet två gånger i veckan och denna veckan var det även läkaren tar kål på mina krafter.

Men det var inte det jag skulle skriva om idag tänkte jag utan det här med att lära känna sig själv.
För mig handlar barndomen om att lära känna sig själv och omvärlden. När man som jag har varit utsatt för tidiga separationer och upprepade trauman så fick jag inte möjlighet att lära känna mig själv som barn och hur världen fungerar. Istället lärde jag mig att jag är ond.
När barn är små så tror jag att barnet absorberar det onda som händer runt omkring och sedan vänder jag det mot mig själv vilket resulterar i att jag lär mig att jag själv är ond och inte duger något till. Får jag sedan också ständigt höra att jag inte presterar tillräckligt bra och inte räcker till någon gång så tar jag med mig det in i den vuxna världen. Att barn absorberar det onda tror jag är ett sätt att överleva. Det blir en överlevnadsstrategi.

Jag fick aldrig chansen att lära känna mig själv som barn. Jag fick inte lära mig att arg betyder att man inte slåss. Jag fick aldrig lära mig att gråta är bra. Jag fick heller aldrig lära mig att jag faktiskt kan göra saker bra.
Alltid när någon blev arg i min närhet så betydde det att man slåss tills den man slår inte orkar göra motstånd.
Självklart blev jag då rädd för att bli arg själv!
Att gråta betydde att man var svag.
Så jag blev bara tyst.
Alltid fick jag höra att jag kunde göra det jag gjort mycket bättre.
Så idag säger jag till mig själv att jag inte kan någonting alls!

Men veckan när jag varit hos psykologen så pratade vi om det här. Allt jag har lärt mig är ”fel” mina tankar och känslor om mig själv är faktiskt inte mina egna tankar och känslor utan någon annans. Det är tragiskt och fruktansvärt sorgligt. Hela livet, i 30 år, har jag gått och trott saker om mig själv som faktiskt inte är sanna. Jag måste nu ”bara” lära mig att känna det också. Att faktiskt våga tro på att jag kan och är bra!
Jag säger alltid att nej, det där kan inte jag klara av. Men varje gång jag försöker med något så blir det ganska så bra.
Jag kan sjunga och spela piano, även om jag hör den där rösten säga till mig att jag inte alls kan.
Jag kan sy mina medeltida klänningar själv och får beröm för dem efteråt. Men vet ni? Jag kan inte sy!
Jag har målat om i stort sett en hel lägenhet och stora delar av stugan på landet, både in och utvändig. Men jag kan inte måla!
Jag kan göra både saft och sylt. Men jag kan verkligen inte safta eller sylta!

Den där feta äckliga texten är faktiskt inte mina egna ord eller tankar men jag har alltid gått runt och trott det… Det är så fruktansvärt sorgligt men nu när jag är medveten om det har jag faktiskt en möjlighet att lära mig att förändra det!