Hemma igen

Jag är hemma igen men jag vet inte om jag kan säga att det funkar så bra…. det värsta är maten men jag bara måste försöka hålla mig till mina 6-8 mål som jag ska äta om dagen. Allt beroende på hur mycket jag får i mig varje gång.
Annars är det ganska så hyfsat. Jag är tacksam för att mediciner finns och för att jag har en sådan underbar make vid min sida!

Idag kan jag se att jag var stark som tog emot hjälpen just då när jag gjorde för jag mådde verkligen inte bra! Att inte sova på nätterna kan få vem som helst ur balans och att sedan inte äta mer än ca 400 kalorier på en dag är verkligen katastrof! Det var så min vardag såg ut innan jag blev inlagd. Idag försöker jag ligga på 700-1000 kcal på en dag och helst lite mer.

Ska skriva mer en annan dag!

Kram till er som vill ha och tack för att ni finns!

Gökboet

Jag känner varenda pulsslag hårt inom mig. Jag kan nästan se hjärtat slå i bröstet.
Minnena äter upp mig och varenda muskel i kroppen är krampaktigt stel.
Huvudet värker och jag har inte sovit hemma de senaste nätterna, efter samtalet med O i torsdags så ville han inte att jag skulle gå hem utan bli inlagd ett par dagar. Så blev det och här sitter jag nu. 😦 Jag känner mig misslyckad som återigen hamnade här men alla försöker intala mig att varenda människa som går igenom en sån här tuff traumabearbetningen skulle hamna här. Jag bara hoppas att det inte blir en så lång period! Känns också som ett extremt misslyckande och nederlag att efter så pass många års uppehåll med psykofarmaka åter igen behöva äta det. 😦

Giv mig styrka!

Mardrömmar

Alldeles strax är det dags att gå iväg till O. Jag är så oändligt trött och gråter precis hela tiden. I natt drömde jag fruktansvärda mardrömmar bl.a. handlade dem om vad jag upplevt men det värsta var hur det slutade. Jag inser ju att det har med händelsen i måndags att göra. Hjärtat byggde en bomb och bad mig hålla i något som han skulle fylla på. Sedan sa han åt mig att gå min väg och jag hann inte långt innan jag hörde hur det smällde. Han gjorde detta för att han inte länge orkade leva.
Jag är verkligen på bristningsgränsen och jag vet inte hur jag ska klara detta utan att stänga av. 😥

Tungt

Jag ger mig med utmaningen. Jag känner att jag inte alls orkar koncentrera mig på annat än det som sker i livet just nu. Kanske är det just nu som jag verkligen skulle fokusera på annat men jag känner att jag inte orkar det.

Just nu är det ganska så tungt med det mesta känns det som. Terapin är sjukt jobbig och jag går aldrig därifrån utan att ha gråtit. Jag tycker så fruktansvärt illa om mig själv och har en fruktansvärt hög skuld- och skamkänsla i kroppen. Jag vet rent logiskt att ingenting av det jag har varit med om är mitt fel eller att jag kunnat förhindra det. Men känslan är inte alls den.
Jag tror att om jag orkar skriva alls här så kommer det bli ganska mörkt framöver. Men jag hoppas att det är bland de sista gångerna för min förhoppning är att jag ska få kunna bearbeta och acceptera allt en gång för alla.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Förkyld

Hjärtat har varit förkyld veckan som gått, är fortfarande i och för sig, men sen igår har jag kroknat… Täppt i näsa och bihålor, det känns som om det surrar i bihålorna. Igår kväll tog jag Otrivin Comp för det rann ur näsan men jag är otroligt täppt i bihålerna. Men ADRIG mer säger jag! Vaknade flera gånger i natt och det värkte så enormt i näsan. Då är jag hellre täppt. Men ska gå förbi apoteket i morgon när jag varit hos O och köpa vanlig nässpray. Hoppas bara att jag kommer iväg till honom i morgon och att jag inte är sämre.