Dags för operation

Usch… Jag borde sova nu men ångesten är på topp och tankarna bara far i huvudet. I morgon bitti är det dags att infinna mig på kirurgen för reop av magen. Jag hoppas så att Torsten finner felet och kan rätta till det. Väskan är packad och första duschen är gjord. Det gör ont att behöva vara ifrån min älskade lilla groda. Hur ska det gå? Kommer jag klara av besök av dem i morgon? Hur kommer allt gå? Jag bara hoppas att allt går bra iaf. Att det finns något att göra! 

Annonser

Inget barn ska behöva ha det så

Jag ska börja med att be om ursäkt för att det idag åter kommer ett jobbigt inlägg från min barndom, men just nu behöver jag få skriva av mig. Det är ju trots allt frivilligt att läsa!

Idag har jag varit hos O igen. Att gå till psykologen två gånger i veckan är otroligt tufft men samtidigt skönt på något konstigt sätt.
Som jag skrev sist så blir jag mer och mer medveten om vad som hänt i mina tidiga år. Förut har jag kunnat prata om allt utan att röra en min. Det har liksom inte berört mig och det är som om jag har pratat om någon annan och inte mig själv. Jag har inte haft till gång till mina känslor men mer och mer börjar dem komma till mig. Just nu är det mycket sorg och idag pratade vi om ett minne som förut har varit så självklart för mig men idag kom jag och tänka på hur fel det är och att inte ett enda barn ska behöva uppleva något liknande.

Jag bodde hos min mamma till jag var 8 år och dessa år var bestående av mycket ångest, oro, och kronisk migrän. Jag visste som sagt aldrig om hon skulle vara nykter eller påtänd. Om vi skulle vara ensamma eller om hela lägenheten skulle fyllas med folk. Inte visste jag heller om jag skulle få mat eller behöva leta fram den själv. Idag pratade vi om ett minne från när jag är 5-6 år och jag för första gången fick gå och handla själv. Mamma hade inte bett mig att gå och handla utan jag var hungrig och det fanns inget hemma som var ätbart. Jag tog mammas plånbok och gick till affären. Jag hade verkligen ingen aning om vad pengar var värda eller hur mycket jag kunde handla för pengarna. Men jag gick in i affären och hämtade rostbröd och smör, gick till kassan och bad kassörskan hjälpa mig med plånboken och ta så mycket pengar som det kostade. Idag blev jag ledsen över denna situationen som jag berättade om. Inget barn ska behöva uppleva detta. Inget barn ska behöva fundera på om det finns mat hemma eller inte.

Min stora fråga och fundering är fortfarande varför ingen gjorde något? Vi hade kontakt med soc men där reagerade ingen. Varför gjorde inte min mormor, som jag senare skulle flytta till för att jag fick nog, något? Hon måste ha vetat?!
Visst, vi barn skyddar våra vuxna men någon måste ha sett hur illa ställt allt var?
Nej, idag var inget kronologiskt minne, med tanke på gårdagen, men det är ett minne som gnager i mig…

Längtan

Min älskade make är helt otroligt underbar! Jag förstår inte hur han orkar med livet med mig. Jag är verkligen ingen lätt person att leva med just nu med all ångest och all smärta, som jag förövrigt alltid har smärtan alltså, idag har varit en riktigt usel dag. Jag vaknade med jordens huvudvärk så hjärtat tog med sig Gucci i morse till jobbet för att jag skull få sova. Sov gjorde jag och vaknade först 20 i 12….. När jag gick upp skulle hela kroppen påminna mig om smärtan som bor i den. Fot- och tålederna höll på att ta livet av mig kändes det som. Även alla andra leder bråkar och min nacke och huvud gör sig verkligen påminda. 😦
Jag har inte heller kunnat äta idag utan att må illa och kallsvettas. 😦
Mitt upp i allt detta jobbar och lever min make. Han går själv igenom en tuff terpi nu efter allt han varit med om i Kosovo, Afghanistan, Liberia m.fl. men ändå orkar han ta hand om mig och livet här hemma. Han städar, lagar mat och tar för det mesta hand om tvätten. Jag har frågat honom hur han orkar och då svarar han att för honom är det en självklarhet. Han säger också att den dagen jag mår bättre så kommer jag återgälda honom allt 10 000 gånger om och så är det! Jag hatar att må så här och att i stort sett bli oförmögen att ta hand om hemmet och mig själv. Jag har haft en sån här period tidigare i livet och fy vad dåligt jag mådde då. När jag och hjärtat träffades var allt så annorlunda. Jag städade jämt och hade det fint hemma. Putsade fönster var annan eller var tredje månad bara för att jag gillar när det fint! Tog alltid hand om disken och alla bänkar på kvällen för att ha det fint på morgonen. Men jag väntar med glädje på dagen då denna sida av mig själv återvänder! Längtar rent av efter det!

Påsken är här

Jag klarar mig rätt bra här hemma. Bortsett från maten. Men ångesten har hållit sig hyfsat lugn. Igår var det lite jobbigt men jag fixade det!

Idag ska jag egentligen till psykologen men jag ligger och vrider mig i smärtor från magen. De kom efter att jag varit ute med Gucci. Jag har verkligen ingen aning varför och nu när hjärtat kom hem på lunchen ville han köra mig till akuten men jag sa att jag blir kvar hemma ett tag till. Jobbigt är det men jag vill verkligen inte höra att jag åker in för ingenting så jag väntar här hemma och hoppas att det ger med sig!

Påsken är här och vi har bestämt oss för att vara kvar hemma. Det ska bli väldigt skönt tycker jag. Eventuellt tar vi husvagnen och åker iväg men vi gör det andan faller på. 🙂

Jag önskar er alla en riktigt fin påsk och hoppas att ni får lugn och ro och en massa härligt väder!