Jag är kass

…japp, jag är verkligen kass på att uppdatera här. Önskar jag skrev mer men skrivarlusten har liksom försvunnit. 

Livet flyter på och J växer så det knakar. Hon utvecklas i en takt som är helt enorm. Jag är så stolt över min glada ”lilla bebis”, hon är verkligen helt otrolig vad det gäller att vara nöjd i livet. Hon accepterar allt, hon står ut med allt. Hon är i stort sett aldrig ledsen och är hon ledsen så är det verkligen något som är fel. Hon skrattar åt alla och försöker flirta med dem vilket nästan alltid lyckas. Det är inbyte många som inte drar på smilbanden när hon sätter fart. 😊

Ibland tänker jag lite extra på hur det skulle vara om mamma levde. Vad vi hade haft för kontakt och vad hon skulle tycka och tänka om J. Idag är en sådan dag. Jag saknar henne, min mamma. Får tårar i ögonen och önskade så att hon fanns här hos oss. Det var riktigt länge sedan det hände men idag är det faktiskt riktigt jobbigt. Jag sitter här med J sovandes i knät och tårarna rinner ner för kinderna. J kommer aldrig få träffa sin mormor. Oftast tycker jag att det är rätt skönt att hon inte lever men det beror ju på att hon mådde så enormt dåligt när hon levde. Hennes missbruk förstörde allt, hela henne. Men idag, ja nu önskar jag faktiskt att hon levde så jag fick dela allt runt J med henne! ❤️

Annonser

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Tack!

Jag vill tacka er som hört av sig och undrat hur det är!
Det värmer verkligen i hjärtat ska ni veta!

Jag har inte så mycket energi och ork till något annat än mig själv just nu och maken och djuren förstås!
Terapin är grym men vi kommer framåt om än långsamt, men för mig är ett myrsteg gigantiskt och ganska jobbigt att ta.
Dessutom kom maken hem i torsdags och berättade att han blivit avskedad med omedelbar verkan. Nu får dem inte göra på det här sättet så vi kommer gå vidare med detta rättsligt men det är ju självklart ändå tungt och väldigt omtumlande.

Just nu är vi på väg in i Stockholm och senare i eftermiddag ska vi fira min moster som fyllt 50 år men innan det ska vi ut till Järfälla där jag är uppvuxen. Jag ska visa mitt hjärta var jag bott och sedan ska vi åka till minneslundarna där mamma och pappa (mormors man) och morfar ligger.

Jag såg sista delen av The Hobbit för ett par veckor sedan och jag blev helt förälskad i den sista sången! ”The last goodbye” heter den. Så underbar och på något vis känns det som om jag kan identifiera mig med den. Min livsresa så här långt och slutet på den resan och början på en ny.

THE LAST GOODBYE

I saw the light fade from the sky
On the wind I heard a sigh
As the snowflakes cover my fallen brothers
I will say this last goodbye

Night is now falling
So ends this day
The road is now calling
And I must away
Over hill and under trees
Through lands where never light has shone
By silver streams that run down to the Sea

Under clouds, beneath the stars
Over snow one winter’s morn
I turned at last to paths that lead home
And though where the road then takes me
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell
Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don’t regret
Nor will I forget
All who took that road with me

Night is now falling
So ends this day
The road is now calling
And I must away
Over hill and under tree
Through lands where never light has shined
By silver streams that run down to the Sea

To these memories I will hold
With your blessing I will go
To turn at last to paths that lead home
And though where the road then takes me
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

I bid you all a very fond farewell.

Sova?

Nä, inget jag ska göra i natt tydligen…. Gick och la mig vid 23 och här ligger jag fortfarande vaken… Så jäkla trist när man inte kan sova. Men, det får bli en lugn dag i morgon, känner nämligen huvudvärken komma krypandes.

Ost blev inhandlad på torget i alla fall och sedan åkte vi till Skövde. Där var vi på Rusta, Ö&B och DollarStore.

Senare idag kommer hjärtat och Gucci hit ner och jag längtar så! Jag tror absolut att det är bra att sakna ibland men jobbigt är det också ❤

Nä, ska ta och slå igång en dokumentär nu och hoppas att John Blund tänker styra sin väg hitåt!.

Tankar i min ensamhet

Jag har ofta funderat på hur en annan människa skulle ha reagerat och levt om de varit med om samma saker som jag har upplevt? Skulle h*n ha klarat sig utan några som helst men? Knarkat? Eller ens överlevt?

Jag har växt upp utan närvarande föräldrar. Jag levde med min mamma men eftersom hon hade grava missbruksproblem så fanns hon sällan där för mig rent mentalt. Jag kunde aldrig lita på henne. Min pappa har i hela sitt vuxna liv varit en kåkfarare och som ni säkert då förstår så har han aldrig tagit hand om mig. Jag har i stort sett bara minnen av honom som ett otäckt, elakt monster så länge han var utanför murarna och innanför var han en underbar pappa som lovade mig allt jag ville ha men så fort han kom ut så hade han glömt bort allt han lovat att vi skulle göra och jag skulle få.
Som tvååring bytte jag blöja på mig själv för att ingen annan gjorde det. När jag var på dagis åt jag sällan eller aldrig maten där och var ofta otroligt ledsen och ropade efter mamma och sa att jag älskade min mamma.
När jag var tre år uppdagades att jag utsattes för sexuella övergrepp. Jag blev intagen på sjukhus och undersökt. Man fann en del tecken på övergrepp men inga helt uppenbara eftersom det hade gått ett par veckor innan jag blev undersökt. Däremot skrev polisen efter förhören med mig att: Flickan berättar intet om det inträffade. Efter år av terapi har jag förstått att det inte alls är ovanligt att små barn inte berättar om sånt för dels har ofta förövaren sagt att barnet inget får säga och sedan vill barn ALLTID skydda dem som finns omkring. Hur fel eller ont dem än har gjort.

Jag har alltid ansett att jag har haft en mamma. Hon fanns ju där för mig när hon hade sina bättre perioder. Men efter varje gång jag har varit hos O så förstår jag mer och mer att jag inte alls har haft någon mamma. Jag visste aldrig om hon skulle vara påtänd, full eller nykter. Om jag skulle få någon mat eller behöva leta fram något själv ur kylen eller skafferiet.
Jag visste aldrig om hon skulle vara oförutsägbar och göra konstiga saker eller om hon skulle ligga och titta på tv och kanske i bästa fall hålla om mig.
Jag var väldigt ensam de där första åren av mitt liv i Linköping.
Varför var det ingen som förstod?

Känslomässigt inkompetent

Nej, jag skulle nog inte kalla mig känslomässigt inkompetent men på ett sätt känns det så.
Idag är det tisdag och på tisdagar kommer jag nog kunna bli rätt djup av mig eftersom vi har börjat gräva i jobbiga saker, jag och O. Idag pratade vi en del om mamma. Hur det var när hon dog, om jag var ledsen, kände skuld eller om jag blev arg. Jag minns faktiskt inte så mycket om just känslorna men jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt och overkligt. Kanske hade allt varit annorlunda om vi bara hade åkt ner och hälsat på henne där på sjukhuset. Kanske hade jag förstått bättre då vad som hänt, men vi åkte aldrig dit. Jag kan än idag få känslan av att allt säkert är en lögn, att mamma visst lever men inte orkar med oss. När vi pratade idag så blev jag ledsen. Ledsen på ett sätt som jag inte tidigare har blivit. När det var dags att avrunda berättade O att han så tydligt kan se på mig när jag börjar bli ledsen och när tårarna är på väg att komma. I nästa sekund säger han att jag också ser väldigt förvånad ut över att känslorna kommer. Att jag blir förvånad över att jag gråter och så är det. Jag har under nästan alla är kunnat hålla känslorna på avstånd och pratat om allt otäckt och jävligt som hänt utan vara arg, ledsen eller upprörd. Men O hittar något hos mig som gör att jag blir ledsen över saker. Han frågade om jag blir arg ibland och vad jag gör med ilskan då. Men jag blir väldigt sällan arg, jag vågar helt enkelt inte för att jag är så otroligt rädd för vad ilskan ska göra med mig? Kan jag bli lika grym som pappa när jag blir arg? Ett barn får lära sig hur man beter sig rent känslomässigt, eller ska få lära sig det om allt är som det ska vara. Men jag har aldrig fått lära mig hur det är med känslor. Jag har alltid blivit tillsagd att det inte är bra att vara ledsen, att det är farligt att vara arg osv. Ett tyst barn är ett bra barn. Det är så jag är uppfostrad. Ett barn som inte syns och märks är bra! Men idag hämmar det mig. Jag kan bli ledsen och besviken men jag vågat aldrig visa det. Samma sak om jag blir arg.

Just nu sitter jag i soffan och känner hur tårarna är nära men kommer på mig själv att jag inte ska gråta för att jag inte har något att gråta för. Det är helt absurt. Allt skit jag har varit med om så borde mina tårar aldrig ta slut. Men jag är så inpräntat på att jag ska vara glad och inte har något att vara ledsen för.

Idag skulle A ha fyllt år också och jag bara saknar henne och önskar att hon fanns kvar så jag hade kunnat dela dagens tankar med henne. Det gör ont.

Trött, ledsen och slut

Jag är inte speciellt positiv i sinnet just nu. Därför blir det mest att jag skriver om utmaningen, hade jag inte haft utmaningen hade det förmodligen varit ganska så tyst här.

Jag har det otroligt tufft med maten och jag har ofta ont på höger sida av magen.
Jag orkar väldigt lite men önskar att jag orkade så otroligt mycket mer både vad det gäller Skaka och här hemma.
I terapin har vi börjat prata om trauman jag har varit med om vilket förstås är otroligt jobbigt. Helst av allt skulle jag bara vilja hoppa över dessa men samtidigt vet jag att jag måste gå igenom det för att kunna acceptera läget.
Jag är bara trött, ledsen och slut