Operationen är gjord

I går kom jag till kirurgmottagningen strax innan 9 för att bli inlagd på dagavdelningen. Det var dags för operation. När jag väl kom in vid 10 fick jag byta om och dropp blev satt sedan var det en låååång väntan. Vid 14 blev jag ivägrullad till op. Personalen var helt fantastiska och tog så väl hand om mig! Strax efter 17 kom jag till uppvaket och som vanligt hade jag väldigt ont när jag vaknade. Blev kvar där till ca 19 då jag fick komma upp på avdelningen jag ligger nu. Sköterskan jag pratade med här i går kväll berättade att jag bl.a. hade sammanväxningar i magen som hade åtgärdats men att det även var mer åtgärder som Torsten kommer prata om på ronden. Jag är ordinerad endast klara vätskor till att börja med och jag måste ta det väldigt lugnt så på något sätt känns det som om han fick göra om delar av op som han pratade om på inskrivningen, men vi får se vad han säger när han kommer. Jag är så oändligt tacksam att det var just Torsten som tagit hand om mig och ännu mer tacksam över att jag faktiskt inte är galen och knäpp utan att det fanns saker att åtgärda! Jag har haft väldigt svårt att sova i natt men jag tror bestämt att smärtlindringen börjar göra nytta nu så kanske att jag kan sova några timmar. 

Någon quiqfix är verkligen inte en gastric bypass trots att väldigt många verkar tro det. Jag har skrivit det förut men skriver det igen. För mig handlade inte operationen om att bli smal. Jag valde att göra op eftersom jag har PCOS och endometrios och skulle behöva hjälp att bli gravid, nu kom det ju av sig själv ändå 🙏. Jag medicinerade för högt blodtryck och insulinresistens vilket jag kunde sluta med efter op. Jag har varit smal i perioder men då har jag tränat 7 dagar i veckan och ändå bara kunnat äta minimalt med mat vilket till stor del på PCOS:en. Att jag blev smal på kuppen var bra ett enormt plus för mig. Jag gjorde op i oktober 2014 och den 12 december fick jag mitt första tarmvred, tack och lov löste det sig själv så jag behövde aldrig någon operation då men många timmar på akuten och en skiktröntgen. Efter drygt sex månader hade jag gått ner över 30 kg men jag levde också på digestivekex och piggelin. Det var det enda jag kunde äta utan att få ont. Min psykolog såg till så jag blev akutopererad och då slöts en slits som hade gått upp och den orsakade med största sannolikhet små tarmvred varje gång jag åt eller drack. Jag blev bättre och kunde börja äta och dricka igen! Den sommaren mådde jag faktiskt riktigt bra. På hösten började dock allt ta fart igen. Jag hade mycket smärtor och fick svårare och svårare att äta och vikten gick stadigt neråt. Efter ett besök på VC fick jag remiss till kirurgen på Sahlgrenska. I juni 2016 kom jag dit första gången och hade jag inte då varit gravid så hade jag reopererats redan då. Men gravid var jag och grodan såg till att ta den näringen hon behövde och graviditeten flöt på över förväntan! ❤️ Vid återbesöket i november bestämdes att jag skulle komma tillbaka på ett nytt besök i januari/februari för ny bedömning och planering av op. Det drog ut lite på tiden men i april var det dags och det var nog det absolut kortaste läkarbesök jag varit på. Hade inte jag frågat när operationen kunde tänkas bli av hade besöket blivit ännu kortare. Passageröntgen gjordes utan fynd och ja, här ligger jag nu reopererad och sammanväxningar och något mer är åtgärdat. Nu hopps jag bara på att allt blir ok så jag kan börja äta igen! Å kanske, kanske kan jag slippa de ständiga hypoglykemiattackerna! Smal har jag blivit förvisso men jag har långt ifrån mått bra. 

Om ni bara visste hur enormt mycket jag saknar min lilla groda! Min älskade lilla tjej men de kommer och hälsar på mig idag och förhoppningsvis får jag komma hem under morgondagen. 

Helgen som gick var vi hos min mormor. Julia skiner upp som en sol så fort hon ser sin gammelmormor. De har något speciellt ihop de där två. ❤️ Mormors enorma glädje över att grodan faktiskt är här. Nä, för det är verkligen ingen självklarhet att hon finns. Efter alla år av kämpande och försök. Men till slut kom hon, äntligen var det meningen ❤️❤️❤️

Billig ost

Sitter just nu hos mormor och känner mig ganska så seg, har lite ont i halsen men hoppas jag slipper bli sjuk!
Solen har kysst mitt ansikte hela dagen så det svider på kinderna, men lika glad för det är jag! 🙂
Imorgon är det torgdag här i lilla Töreboda och det enda jag ser fram emot är att köpa ost, god billig ost!

Bebisverkstan ligger ju på is just nu och jag använder p-ring men till min extrema förvåning känner jag idag av ägglossning!?!?!?! Kan jag ha spontan ägglossning? Ja det känns ju onekligen så! 😀

Trist

Fy bubblan så dåligt jag mått idag. En grym huvudvärk och jag lyckades svimma offentligt. Antar att allt beror på det minimala energiintaget jag har just nu. Jag kämpar på men det är rätt tufft.

När jag pratade med kirurgen i går så trodde han dock att inget är galet med lilla magen eftersom jag inte kräks men att kroppen nu behöver tid för återhämtning och läkning. Han förklarade att liksom ett ärr på utsidan av kroppen i början är hårt så är även ärret på insidan det och drt behöver tid för att mjukna och bli följsamt.
Vad som är riktigt jobbigt är att jag förmodligen inte kan fortsätta på scen. Med tanke på hur kroppen mår så måste jag trots allt sätta den i första hand. 😦

Igår pratade jag med en barnmorska på gyn för att få nytt preventivmedel utskrivet eftersom det inte är säkert att äta p-piller efter operation och man inte bör bli gravid inom det närmaste året. Hon ville att en läkare skulle kolla på det först men hon trodde inte att det skulle vara något problem. Idag var jag och hämtade ut Nuvaring. Hoppas att det ska funka nu!

Nä, måste krypa ner under täcket nu, fryser som en dåre och huvudet tar kål på mig…

I glädje och sorg

Hahaha, jag ska bli MAMMA!!! I en vecka har jag vetat om det men inte vågat tro att det är sant trots att det digitala testet visade Gravid, ikväll tog jag dock ett nytt test och fasiken, det där strecket går inte att ta miste på!!! 🙂

image

Idag ringde jag MVC för att boka in det första mötet så den 27 augusti ska vi dit jag och maken för lite information. Sedan blir det inskrivning vecka 12.

Det är ju så märkligt för detta var första månaden på ett år som vi inte alls försökte. Jag åt inte Pergotime och hade verkligen ingen koll på var i cykeln jag var. Jag hade accepterat att det blir ingen bebis detta år utan jag hade ställt in mig på att få igenom GBP operationen. Jag gjorde första testet i söndags förra veckan bara för att då mensen att komma. Men då dök det upp ett svagt, svagt streck, så svagt att jag trodde det var fel. Jag sa inget till maken men gissa om jag blev förvånad när han sedan på måndagen kom hem med ett digitalt gravtest och bad mig testa! Det visade gravid 1-2 så det var verkligen sant! ❤
I april beräknas den lill* födas!

Vad som är däremot är otroligt jobbigt är att vi ikväll har sista timmarna med Liten. Hon har fått biverkningar av kortisonet som inte är acceptabla så i samråd med veterinären så får hon somna in imorgon… Ett otroligt tungt beslut men det är det absolut bästa för vår lilla Liten

image

En gemensam blogg om barnlöshet

Jag har funderat, ja jag vet att mina tankar går på högvarv men det är inte mycket att göra åt, vill du inre ta del av dem behöver du ju inte läsa! 😉

Jag vet att vi är otroligt många tjejer och killar där ute i landet som slås med ofrivillig barnlöshet. Alla skriver vi våra egna bloggar men vad tror ni om en gemensam blogg? En där vi alla kan få skriva inlägg. Man som kvinna!
Jag frågade min älskade make igår om han skulle kunna tänka sig att skriva på en sådan blogg och det kunde han visst tänka sig. Skulle det inte vara en tanke? Jag kan tycka att det skriva alldeles för lite av männen och jag tror det till största del beror på att dem skäms eller faktiskt inte vet hur dem ska prata om det. Jag googlade igår på ofrivillig barnlöshet och man, jag kan utan att överdriva säga att det var inte många träffar jag fick… Kanske kan det vara lite svårt att få männen att skriva men om en börjar kanske fler hakar på eller vad tror ni?

Kanske är hela iden om en gemensam blogg dumt? Men jag tycker det kan vara värt ett försök!
Skriv gärna en kommentar eller ett mail till mariadottir@hotmail.com om det verkar intressant. 🙂

Tiden rusar fram

Ja, nu har det gått ett bra tag sedan jag skrev något här…
Makens semester är slut och idag är hans första arbetsdag.
Vi har varit i Ädelfors och vaskat guld. Haft försenat födelsedagskalas för mig och vaskat lite mer guld. 🙂

Bebisbakandet har inte gått vägen och nu har jag bestämt mig för att skicka iväg egenremissen för GBP till Aleris i Motala. Den är färdigskriven och hjärtat får skriva ut den idag så lägger jag den på lådan ikväll.
Eftersom man inte får bli gravid de närmaste året efter operationen så har jag börjat med p-piller. Inte för att jag tror att jag skulle bli gravid men jag är ganska säker på att opererande läkare vill att jag skyddar mig under tiden.

I morgon åker vi ner till Värnamo för att ställa ut Gucci igen. 🙂 Hoppas det går lika bea som sist 🙂 Ska bli mycket kul och spännande, i morgon kväll är det middag för alla som vill.

För en vecka sedan var jag och hälsade på det lilla underverket E. Min systerson som är så otroligt liten men ack så söt.

20140711-131826-47906851.jpg

20140711-131825-47905667.jpg

Härom dagen kom maken hem med 1 kg kokosboll

20140711-131943-47983633.jpg
Nej den är inte slut ännu! 😉

Varför döma innan man vet

I går pratade vi verkligen om allt möjligt jag och psykologen men bland annat pratade vi om kampen med att gå ner i vikt. Om hur jag, och förmodligen alla andra som någon gång haft ett självskadeneteende, blir behandlad och dömd av den somatiska vården. Hur många gånger har jag inte fått höra att min åkomma är psykisk? Skulle en läkare säga så till någon som inte har ärr på kroppen? Nej, det skulle ALDRIG inträffa! Till min svärmor har ingen sagt att hennes smärta är psykisk men min är det eftersom jag faktiskt har ärr på mina armar och STORA psykiska problem? Jag blir ledsen, arg och upprörd!
Varför ska jag behöva lida för något som jag slutade med för flera år sedan? Varför ska jag bli nekad vård för att jag har mått så dåligt att jag ansåg att ända sättet att överleva var att skada mig själv? Borde det inte vara en tillgång att jag faktiskt klarat av att ta mig ur helvetet?
Nåväl vad vi pratade om var att jag blev nekad GBP för att jag för över fem år sedan hade ett självskadeneteende. Jag fick inte ens komma på första mötet utan kirurgen skickade tillbaka remissen med kommentaren: Med tanke på hennes psykiska bakgrund är hon inte en lämplig kandidat för operation. Hur kan de veta det utan att träffa mig?
Även om det är något år sedan detta inträffade så ringde en vännina till mig till patientnämnden idag angående detta. Dem tyckte att det var helt galet att behandla mig på det viset och dem tyckte att jag skulle skriva en egenremiss till något annat län för att få en rättvis bedömning. Ska ta tag i detta och skriva en egenremiss till Aleris i Motala tänkte jag. Sedan är det bara att hålla tummen hårt!
Visst blir bebisverkstan då lagd på is under ett drygt år men å andra sidan kan vi då få hjälp via IVF efteråt!

Nu ska jag sluta gnälla, äta lite mat och sedan packa inför vår lilla roadtripp!