Bitter deluxe

Ikväll är jag på sånt där jävla skitpissigt humör. Ja ursäkta språket!

Endomagen värker och det känns som om den ska sprängas vilken sekund som helst, jag dumpar på vad jag än stoppar i munnen och verkligen ALLT är skit. Jag gick och la mig bara för att skona sambon men är kudden som den ska? Nej, klart den inte är…. 😠 

Hoppas på lite sömn och att morgondagen är bättre!

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Ett stort sår

Mer och mer, för varje dag som går så inser jag att det var en oändlig tur att jag tog det beslutet jag gjorde med maken. Självklart är det fortfarande ett otroligt stort sår i mig att det blev som det blev, MEN jag inser också att jag har blivit hämmad i livet. Han har lyft upp mig och gett mig styrka. Alltid funnits vid min sida och stöttat. Men jag har verkligen inte vågat tro på mig själv fullt ut. Det inser jag nu när jag hör människor runt omkring mig berätta hur de ser på allt. När jag har vågat ta klivet in i skolan igen och känner att jag är omtyckt för den jag är idag. När jag inser att jag har vuxit i mitt inre. 

Jag blir arg på honom efter att i fyra veckors tid ha bett och till slut tjatat om att han ska ta över försäkringen på katterna. Idag ringde jag först till Agria för att säga upp försäkringen och sedan till honom, utan svar. Nu erbjöd sig Agria att försöka få tag på honom så katterna inte blir oförsäkrade men för mig bevisar detta att han faktiskt inte har ändrat sig som han påstått. Jag blir inte lidande av att han inte tar över försäkringen utan det är ju faktiskt katterna och han om något skulle hända. Såg nu efter skolan att försäkringen var borta men som sagt det var inte han som ordnade det hela utan jag, igen. 😦

Det är ett enormt sår i mig men jag försöker ta tag i allt. Skolan, boende och allt annat. Maten funkar inte alls och jag bara väntar på kirurgtiden men 2-12 veckors väntetid har jag fått reda på. Bara hoppas att jag fixar skolan på mitt minimala energiintag!

Mörker

Fan, fan, fan…
Ingen nyckel idag och dem som skulle hjälpa oss har hoppat av… Jag blir så otroligt ledsen och stressad. Har precis slängt ut frågan i teatergruppen om det är någon som kan hjälpa oss med flytten. Jag får ju inte bära ännu efter operationen och hjärtat kan ju inte flytta allt själv. Nu är det bara att hoppas på det bästa!

Tomt

Jag både livmodern och jag är tom. Skönt att allt är borta och jag kan pusta ut på den fronten. Men fasiken vad snopet och tomt allt känns. Vi skulle få ett barn men fick ett missfall. Well, ni är många före mig som fått det men det gör ont ändå. Vågar vi försöka på nytt? Kommer det hända igen? På fråga 1 svarar jag B och på fråga 2 svarar jag D… Usch jag är ledsen, arg, frustrerad och jävulskt irriterad på min kropp. Efter alla dessa år och så blir det så här?!

Nåja, förr eller senare får väl vi uppleva föräldraskapet också men nu känns det bara tomt.

Trött

Jag är så galet trött. Sedan i måndags har 1000000 tårar trillat, ilskan var enorm igår och idag har tårarna fallit igen. Tänk om jag kunde förstå varför livet är så orättvist.

Visst, mitt uppe i allt så fick vi lägenheten och skrev kontraktet i tisdags innan vi var på gyn. Flytt blir det i november. Det är positivt, men jag hade hellre fått vänta på lägenhet och fortfarande varit gravid.

Trött och huvudvärk är bara förnamnet. Önskar jag kan sova lite i natt!