Så ledsen

Jag vill vara gravid! Jag vill ha ett litet knyte i magen som växer… Men jag tror inte det blir någon graviditet denna gången heller… Monitorn vägrar slå över på max och det finns inga som helst tecken på ägglossning. Jag trodde verkligen på föregående helg och att ett litet ägg tänkte släppa men tji fick jag…
Det gör så ont att kroppen inte vill släppa ett ägg så vi får bli tre. Varför???

Annonser

Åter tillbaka

Efter halsfluss i två veckor är jag nu tillbaka på banan igen.

I lördags var vi på hundutställning och Gucci vann sin klass och BIS (Best In Show) Valp. 😀 Vi är överlyckliga och blev bitna så vi ska försöka åka till Värnamo i sommar när det är utställning där 🙂 Lite bilder från dagen

20140528-104046-38446431.jpgGucci (längst upp) och hennes pappa Slash.

20140528-104046-38446045.jpgGucci badar

20140528-104046-38446764.jpgGucci

20140528-104047-38447702.jpgHemma med vinsterna som blev 15 kg mat, en vandringspokal, två rosetter och tuggben

I söndags var vi uppe på brukshundsklubben på en kursdag i belöningssystem. Vi fick lära oss en otroligt massa bra saker om belöningar och beteenden.
Vet du tex. varför en hund fortsätter hoppa när den hälsar?
Det är för att den får uppmärksamhet! För vad gör du? Tittar på hunden, trycker ner den med händerna och nej. Tjohoo, tänker hunden, jag får uppmärksamhet vilket resulterar i att den fortsätter för hunden får ut något av det. Om man istället struntar i att titta på hunden och inte bryr sig så är det inte alls roligt för hunden och när den istället har alla fyra tassarna på marken så hälsar man. Detta kan förstås vara svårt med en stor hund som hoppar men förhoppningsvis så har husse/matte lärt hunden detta redan som valp.

I måndags var vi till veterinären med Liten. Hon har gått upp 8 hg på tre veckor och slutat kräkas så veterinären tyckte att vi skulle sänka kortisonet till en halv tablett per dag. Vi hoppas att det räcker med det annars får vi se vad vi bestämmer oss för. Trots allt ska det ju vara skäligt för Liten och hon ska inte behöva må dåligt!

Igår var jag hos psykologen igen. Mycket tankar, prat och många känslor sätts igång.
När jag var klar hade jag ett missat samtal på mobilen och lyssnade av telefonsvararen. Det var min handläggare på försäkringskassan som ville berätta att min ansökan om varaktig sjukersättning har gått igenom! Äntligen kan jag andas ut och slappna av! Det känns så otroligt skönt!

Idag har jag gjort syrensaft. I måndags plockade vi syrener och jag satt och plockade av varenda blomma från klasarna och idag kom jag till skott att fixa resten. Jag har modifierat receptet för jag/vi tycker alltid att allt blir så himla sött om man har den mängden socker i som det står.
Syrensaft är så himmelskt gott och jag bara längtar tills den är klar så vi får börja dricka av den!

Syrensaft
60 klasar lila bondsyren
2,5 l vatten
2 citroner
60 g citronsyra
750 g – 1 kg socker

1. Plocka alla blommor från klasarna (det är viktigt att det inte är något grönt med för då blir saften besk) och lägg i en rymlig plastbunke.
2. Häll över socker och citronsyra över blommorna och sedan det kokande vattnet.
3. Riv av citronskalet över blandningen och skiva sedan frukten tunt och lägg i bunken.
4. Rör om och se till att sockret löser sig.
5. Täck med lock eller plastfolie och låt stå svalt i 5 dagar. Rör om då och då.
6. Sila av saften, här kan man välja om man vill hälla den direkt på väl rengjorda flaskor men jag brukar koka upp saften, skumma av den och sedan ha i Atamon för att saften ska hålla sig längre. Späd och njut sedan!

20140528-113642-41802284.jpg

Sjuk

Ligger i soffan och fryser och svettas om varannat. Har sedan i torsdags haft ont i halsen med svullna halsmandlar och vita prickar. Feber till och från men av erfarenhet är det inte aktuellt att ringa VC ännu… 😦
Skulle varit hos psykologen idag men nä…
Mensvärken lurar och gravtestet visade negativt så nää inte denna gången heller. Det är väl bara att hämta ut tredje omgången Pergotime.
Blir så ledsen på kroppen.

I söndags var vi hos Guccis uppfödare och skulle få hjälp att trimma henne inför utställningen på lördag nästa vecka. Hon visade men det mest kommer vi få göra själva. Hoppas vi fixar det.
Efteråt åkte vi till Mariefred och gick runt slottet. Sedan for vi vidare till Överselö och kikade vid Åsa gravfält.
Därefter åkte vi till Strängnäs och kyrkogården där Anneli ligger. Hon har fått en jätte fin sten men fy tusan så jobbigt det var. Tårarna bara kom när jag såg stenen och var svåra att stoppa. Det är så overkligt.

Igår var det 10 år sedan Bengt gick hem. Saknaden blir bara värre för var dag som går men någon gång ska jag nog komma över det.

Borde jag skämmas?

När jag läser bloggar eller forum om ofrivillig barnlöshet och barnlängtan kan jag känna igen mig. Känna känslan av frustration, av hopplöshet, av att inte duga som kvinna, av att hata alla bebismagar och barnvagnar på stan, av avund på dem som slutar med preventivmedel och inte hinner få tillbaka mensen innan de är gravida, ja listan kan göras lång… Det är så otroligt många som kämpar och ändå är det sådan fruktansvärd tabu över detta ämne. Jag vet par som ljuger om sin barnlöshet för att det är tabu att tala om det.
Vi, jag och maken, har bestämt oss för att vara ärliga om vår resa. Makens chef och arbetskamrater vet om att han kan behöva vara borta framöver ifall vi behöver hjälp med IVF och han har förklarat läget. När han talade om det visade det sig att två av hans arbetskamrater också hade svårigheter i bebisverkstan.
Våra anhöriga vet om problemet vilket har resulterat i att ingen frågar oss om när det är dags att skaffa barn utan de vet att när vi väl kommer lyckas får de reda på det! Sedan har vi självklart mötts av de dumma kommentarerna som sluta tänk på det, gå ner i vikt, lev som vanligt etc.

Men det jag kanske borde skämmas över är när jag nu läser dessa bloggar och forum om par som försöker och sedan faktiskt lyckas så gläds jag, jag blir uppriktigt lycklig och gråter ofta en skvätt av lycka för deras skull men varefter tiden och veckorna går får jag svårt att läsa hos dem. Det handlar inte om att glädjen försvinner utan att min egna tomhet och sorg sätter in. Borde jag skämmas över detta? Är jag ensam om det? Förmodligen inte, men det känns som om den känslan är ännu mer tabubelagd än att prata om ofrivillig barnlöshet.

Länge sedan

Tiden har gått och det har flutit på. Liten har återhämtat sig från operationen och hon har börjat löpa vilket hon inte gjort sedan 2011! Vi har fått svar på proverna som togs och det visade sig att hon har eosinofil enterit. Vad det är? En inflamatorisk tarmsjukdom. Vi ska nu börja med kortison och allergent specialfoder i 14 dagar och sedan ska vi ta nya blodprover för att se om proteinerna har gått upp.
Gucci mår hyfsat men det märks att hon inte har samma kondition och blir väldigt trött snabbt. Nu sover hon lätt fem-sex timmar i sträck på dagarna. Vi bara hoppas att leverproverna har återgått till det normala på fredag!

I måndags blev köket och hallen klar. Så skönt att åter ha ett kök som fungerar! Jag borde städa här nere idag men vet inte om jag har lust 😛 Vädret tillåter dock städning, det regnar och är kallt som attan ute, vet inte var våren och värmen tog vägen?

Vi köpte ju ett björkbord och stolar i påskas. När vi hämtade det så konstaterade vi att det behövde slipas och lackas om. Så här såg det ut när jag började

20140507-105148.jpg

20140507-105203.jpg

Här är bordet slipat x antal gånger och med olika grovlekar av slippapper

20140507-105501.jpg

Just nu står andra strykningen lack och tokar men när jag höll på med första strykningen passade jag på att dockumentera.

20140507-105640.jpg

Det blir minst en strykning till men sen får vi se. Slutresultat kommer om ett par dagar. Riktigt kul att hålla på med även om jag fick väldigt ont av slipandet.

Igår var jag hos traumaterapeuten och det blev riktigt jobbig och tårarna rann mest hela tiden. Vi pratade om pappa (inte min biologiska utan mormors man) och fast det den 12 maj är 10 år sedan han dog så gör det så fruktansvärt ont. Jag kan inte se ett kort på honom utan att gråta och att skriva det här är fruktansvärt jobbigt… 😥
Han frågade mig om jag hade hört talas om Stockholmssyndromet, anledningen till det var för att han börjar tro att jag har tillämpat det som barn. Att jag jag skyddat mormor, mamma m.fl. även om dem inte alltid varit så trygga och snälla som dem borde. Barn gör så för att överleva, helt omedvetet. Lika så absorberar små barn ondska och ilska och vänder den sedan, väldigt ofta, mot sig själva samtidigt som de har svårt att visa ilska öppet för någon annan.
Det var fruktansvärt jobbigt igår men nu när jag skriver om det inser jag ju hur rätt han har.

När jag satt på bussen bestämde jag mig för att använda väntetiden på bussen till att gå runt i handelsträdgården, som ligger precis intill, och köpa några blommor.
När jag kom hem planterade jag dem i små grupper.

20140507-114024.jpg

20140507-112323.jpg

Efter det städade jag övervåningen och bytte lakan i sängen. Katterna blev överlyckliga och låg och trynade i sängen resten av eftermiddagen och kvällen. 🙂

På söndag ska vi åka till Guccis uppfödare och få hjälp med trimning på henne för den 24 maj ska fröken ställas ut. Ska bli spännande att se hur det går för henne! 🙂

Hur det går i bebisverkstan? Ja du jag vet faktiskt inte. I söndags kväll när vi gick och la oss, tror att jag var på 7 dpo då, fick jag så galet ont i tjejmagen. Hjärtat fick hålla sina händer på magen och av värmen blev det lite bättre men det försvann inte helt. Vi får väl se vad som händer framöver!