Jag är kass

…japp, jag är verkligen kass på att uppdatera här. Önskar jag skrev mer men skrivarlusten har liksom försvunnit. 

Livet flyter på och J växer så det knakar. Hon utvecklas i en takt som är helt enorm. Jag är så stolt över min glada ”lilla bebis”, hon är verkligen helt otrolig vad det gäller att vara nöjd i livet. Hon accepterar allt, hon står ut med allt. Hon är i stort sett aldrig ledsen och är hon ledsen så är det verkligen något som är fel. Hon skrattar åt alla och försöker flirta med dem vilket nästan alltid lyckas. Det är inbyte många som inte drar på smilbanden när hon sätter fart. 😊

Ibland tänker jag lite extra på hur det skulle vara om mamma levde. Vad vi hade haft för kontakt och vad hon skulle tycka och tänka om J. Idag är en sådan dag. Jag saknar henne, min mamma. Får tårar i ögonen och önskade så att hon fanns här hos oss. Det var riktigt länge sedan det hände men idag är det faktiskt riktigt jobbigt. Jag sitter här med J sovandes i knät och tårarna rinner ner för kinderna. J kommer aldrig få träffa sin mormor. Oftast tycker jag att det är rätt skönt att hon inte lever men det beror ju på att hon mådde så enormt dåligt när hon levde. Hennes missbruk förstörde allt, hela henne. Men idag, ja nu önskar jag faktiskt att hon levde så jag fick dela allt runt J med henne! ❤️

En fundering

Hela sommaren har flutit förbi och jag har varken haft tid eller ork över för bloggen. Men allt har gått bra, jobbet flöt på precis som det skulle, ledigheten bestod mest av ”jobb” på landet och magen växer på för fullt! ❤

Förra veckan började skolan igen och denna terminen är det medicin och Hälsopedagogik som står på schemat. Medicinkursen kommer nog bli rätt tuff men å andra sidan är det ett ämne som jag gillar så jag tror absolut att jag klarar mig galant! 🙂 Hälsopedadgogiken känns mest som en ”flumkurs” hittills men det blir nog bra med den med!

Jag har tänkt och funderat lite över denna blogg och kommit fram till att väldigt mycket hos mig har förändrats, bara den den senaste tiden. Kanske är det nu dags att börja på ny kula och starta en ny blogg!? Jag menar, sen jag startade denna blogg och under alla år har det hänt en hel del och varken mitt liv eller jag ser i närheten ut som det/jag gjorde då. Hur skulle ni ha gjort?

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Sommarvärme

Nej, jag är inte jätte duktig på att uppdatera bloggen längre. Men ibland så 😉

Dagarna består av pluggande, det är verkligen helt otroligt att denna termin snart är slut. Jag förstår inte att jag har lyckats så bra trots allt?! Prov och inlämningsuppgiften har jag fått bra betyg på, om två veckor börjar APL, praktiken, och jag tror inte att det blir några problem där heller. Nog för att det är länge sedan jag jobbade inom äldrevården, närmare bestämt 11 år, men det är nog inte jätte mycket skillnad skulle jag tro. 

Sedan förra veckan är jag fri från Cymbalta. De antidepressiva jag ätit under många år. När jag flyttade från Nyköping var det nämligen så att psykiatrin där inte längre ville ta hand om mig, trots att vi har fritt vårdval, och i Göteborg var det över ett års väntetid på att få träffa en läkare i psykiatrin. Vårdcentralen ville inte skriva ut medicin heller för de tyckte att jag var för komplicerad… Jag hamnade alltså som vanligt mellan stolarna och bestämde mig då för att trappa ut medicinen själv. Cymbalta är ett SNRI och det är fruktansvärda utsättningssymptom så jag har kämpat länge med att bli av med mina 90 mg men nu är jag äntligen fri! Jag hoppas nu bara att jag klarar av att vara utan tabletterna och inte trillar ner i något av de svarta hålen igen. 

Ärrsyskon

Jag måste få ge ALL CRED till restaurangen jag var och åt på idag! För första gången i HELA mitt liv så blev jag serverad av en tjej med massor av ärr på armarna. Hon hade en kortärmad tröja så ärren var helt synliga! Jag är så sjukt stolt över denna tjej och över att restaurangen inte har avfärdat henne pga hennes ärr!!! Varför ska vi behöva dömmas och bli avfärdade som sämre människor? Vad betyder ärren? För mig är det enbart ett tecken på fruktansvärt dåligt mående och lidande. Men för det är jag inte en dålig människa! Jag och alla mina ärrsyskon är precis lika mycket värda som vilken annan människa som helst!

Tänk om

Ja, tänk om livet bara kunde vara enkelt! I onsdags träffade jag maken, trots allt är han fortfarande min make och det var otroligt jobbigt. Jag skrev på ett papper att skilsmässan ska gå igenom tidigare och tårarna bara sprutade på mig. Jag vill inte tillbaka till honom med tanke på hur mycket starkare jag har blivit sen jag åkte ifrån honom och precis på samma sätt har han ändrats. Han är mycket social och verkar starkare och må bättre. Jag sa till honom att hade jag vetat hur mycket han skulle ändra sig när jag gick hade jag gått mycket tidigare! MEN trots allt så gör det så förbannat ont i mig och jag är ledsen. Jag önskar faktiskt att jag hade varit arg istället, av ilska kan man göra något konkret. Sorg är bara tung och svår. Det var jag som ville skiljas men nu känns det bara jobbigt. Jag saknar honom, djuren och mitt hem inget av det är längre mitt.