På söndag är det dags

Ja men visst, på söndag är det dags för den första, av fyra, gudstjänster som spelades in att visas på tv! SVT 2 kl. 10.00

Jag är en av musikerna som kommer höras. Det ska bli väldigt spännande att se hur de har fått ihop allt! 😊 När man spelar in finns nämligen inget sammanhang alls utan allt spelas in huller om buller.

Så vill du veta hur jag låter när jag sjunger får du slå på SVT2 kl. 10.00 söndag den 18:e. Å vill du inte höra eller se mig så förslår jag att du inte slår på just den kanalen! 😂

Vilken helg och 20 år

Helgen som gick var en riktigt kul men påfrestande helg. Vi spelade in fyra tv-gudstjänster för SVT i kyrkan och jag är med och sjunger i alla fyra. 😊 Så otroligt roligt och en enormt stor uppgift för mig! Vill ni höra mig sjunga så sänds första gudstjänsten den 18 februari kl. 10.00 i SVT 2 och resterande gudstjänster kommer sändas samma tid följande tre söndagar. 😃 Jag blev så förvånad när jag blev tillfrågad i höstas om jag ville vara med och sjunga på tv-mässorna. Å allt startade för att jag sjöng på Js dop. Vad som är otroligt kul är att jag kommer få mer sånguppdrag om jag bara vill och det vill jag gärna. Nog vet jag att jag kan sjunga men att ha fått allt detta beröm för min röst och sång var jag inte riktigt beredd på. Så tacksam och glad och det boostar självförtroendet extremt mycket 😍

Något som är mindre kul, eller det är inte kul alls, är att det är 20 år sedan idag mammas kropp inte orkade leva längre. Jag minns det så tydligt när beskedet kom på morgonen. Jag gjorde mig iordning för att sjunga med klassen och Helen Sjöholm, telefonen ringde och jag ville inte svara. Någonstans tror jag att jag kände på mig vad som var på gång. Mormor svarade och sedan berättade hon. Jag ska säga att jag minns inte jätte mycket mer av den dagen. Jag har lite minnen av när jag träffade klassen men allt är som en dimma. Trots allt tyckte jag det var skönt att hon fick somna in, det är tankar man inte ”får” ha, men jag kände en lättnad. När hon var borta behövde jag inte längre oroa mig över om hur hon mådde, om hon hade ätit, hade tak över huvudet eller var i landet hon fanns. Jag var alltid orolig när hon levde. Ibland gick det månader mellan gångerna vi hördes. Jag sa ofta till mormor att jag ville låsa in mamma i källaren för då visste jag iaf var hon var. Ja, å idag är det 20 år sedan och jag önskar bara att hon är glad, lycklig och stolt över vad det trots allt har blivit av mig och att hon är glad över att jag har J, hur jag tar hand om henne och uppfostrar henne.

Tankar

Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma, ni vet när man inte har någon ork att leka eller laga mat. Vad kan jag ge min dotter som ingen annan kan ge henne? Men jag brukar försöka vända tankarna snabbt.

Jag kan ge henne min kärlek. Jag kan ge henne trygghet, värme och glädje. Jag ska göra allt jag kan för att få henne trygg och säker i sig själv. Att hon ska våga säga nej om hon inte vill eller blir galet behandlad. För trots allt är jag just nu hela hennes värld, när hon kommer och kramar eller pussar mig utan att jag bett om det. När hon ler mot mig eller vinkar till mig när jag inte är i samma rum. När hon lägger sitt huvud mot mig och somnar på mitt bröst. När hon testar mig och driver mig till vansinne. Ja allt det där får mig att växa, får mig att känna kärlek och glädje. Får mitt tålamod att växa.

Jag älskar min lilla onge så mycket att inga ord i världen räcker för att beskriva det!

Återblick

Vilket år 2017 var. Att få uppleva ett helt år med min lilla tjej, få se henne växa och utvecklas. Det har varit och är alldeles underbart ❤️ Snart går hon själv, hon älskar musik, skrattar, är glad och charmar varenda kotte. Jag brukar säga att hennes uppgift här i livet är att få folk att dra på smilbanden. Jag är verkligen lyckligt lottad som har fått denna tös i mitt liv. Hon gör mig hel. ❤️

Jag har hunnit med en ny operation av magen som verkar ha gjort nytta. Jag får inte alls hypoglykemierna i samma utsträckning och framför allt inte efter precis allt jag äter! Dessutom räknas jag nu mera som viktstabil.

I slutet av året var vi till Island så att Julia skulle få träffa sina släktingar där. Det var en riktigt härlig och avslappnad resa men ändå hann vi med mycket. Jag började sticka islandströjor när vi var där och nu kan jag inte sluta 😃Just nu håller jag på med en beställning. Det isländska garnet är verkligen något jag rekommenderar att sticka i.

Julias födelsedag var väldigt fin med många besökare och fina presenter. ❤️

Julen var betydligt lugnare men väldigt fin.

Nu passar jag på att önska er alla och en var ett riktigt gott nytt år!

Så många roliga kampanjer via Buzzador

Alltså denna höst har kampanjerna och samarbetena haglat tätt och jag tycker det är enormt roligt!!!

I samarbete med Buzzador har vi bl.a. fått testa Ella’s kitschen barnmat. Grodan gillade båda smakerna så det kommer vi köpa igen! 😊  

Efter Ella’s kom Keldas pastasås med Portabellosvamp och ost. En riktigt god, smakrik och snabblagad middag som också kommer köpas här ibland när tiden är knapp för middagslagning. Såsen går otroligt snabbt att värma så längst tid tar det att koka upp vattnet till pastan 😂

Sist ut än så länge, fler samarbeten är på väg, är Yoggi dröm yoghurt. En god yoghurt men väldigt söt och nästan för tjock för vår smak tyvärr. Kanske är de andra varianterna bättre men vi provade 8-packet och konsistensen var nästan som pudding tyvärr. Jag har svårt att tro att 1-liters är lika tjocka för i så fall är det svårt att få ut yoghurten ur förpackningen. 

Fler kampanjer är som sagt på väg, det är verkligen jätte spännande och jag bara längtar efter fortsättningen 😊

Jag är kass

…japp, jag är verkligen kass på att uppdatera här. Önskar jag skrev mer men skrivarlusten har liksom försvunnit. 

Livet flyter på och J växer så det knakar. Hon utvecklas i en takt som är helt enorm. Jag är så stolt över min glada ”lilla bebis”, hon är verkligen helt otrolig vad det gäller att vara nöjd i livet. Hon accepterar allt, hon står ut med allt. Hon är i stort sett aldrig ledsen och är hon ledsen så är det verkligen något som är fel. Hon skrattar åt alla och försöker flirta med dem vilket nästan alltid lyckas. Det är inbyte många som inte drar på smilbanden när hon sätter fart. 😊

Ibland tänker jag lite extra på hur det skulle vara om mamma levde. Vad vi hade haft för kontakt och vad hon skulle tycka och tänka om J. Idag är en sådan dag. Jag saknar henne, min mamma. Får tårar i ögonen och önskade så att hon fanns här hos oss. Det var riktigt länge sedan det hände men idag är det faktiskt riktigt jobbigt. Jag sitter här med J sovandes i knät och tårarna rinner ner för kinderna. J kommer aldrig få träffa sin mormor. Oftast tycker jag att det är rätt skönt att hon inte lever men det beror ju på att hon mådde så enormt dåligt när hon levde. Hennes missbruk förstörde allt, hela henne. Men idag, ja nu önskar jag faktiskt att hon levde så jag fick dela allt runt J med henne! ❤️

Man ska inte slarva

I förra veckan var jag till VC för att ta de årliga proverna som vi överviktsopererade ska ta. Jag var helt säker på att allt skulle vara ok men tji fick jag. Hb, alltså blodvärdet, och järndepåerna var alldeles för låga. Jag har ett förhöjt homocystein värde, det mäter funktionen av B12, när homocysteinvärdet är förhöjt förklarade läkarn det med att B12-vitaminerna är på fikarast allihop. Dessutom ligger jag precis på gränsen vad det gäller B12. Får jag inte upp värdena med tabletter inom en snar framtid kommer det bli injektioner. Jag har inte ätit mina vitaminer som jag ska så att värdena är dåliga är väl egentligen inte alls konstigt. Med det sagt, slarva inte med vitaminerna, förr eller senare sjunker de i botten och då mår man inte bra. Framförallt homocysteinet kan vara anledningen till min ledvärk. Nu tog han inte ens prov på D-vitaminet men risken är ju ganska stor att jag ligger för lågt även där. Så ja, ni som gjort en överviktsoperation, slarva inte med era vitaminer!

Idag har min lilla groda och jag varit och simmat. 9 dyk fick hon göra och för varje gång gick det bättre och bättre! 😊 Hon är så otroligt duktig och jag blir så stolt. ❤️ Hon har kommit på ett eget sätt att ta sig fram istället för att krypa, hon ligger på rygg och skjuter ifrån med fötterna, det går snabbt och hon kommer dit hon ska 😂 Lilla sötnöten. Alla framsteg, all kärlek, all glädje, all frustration ja allt gör mig hel och komplett. Det är verkligen kärlek i dess renaste form ❤️❤️❤️

Vilken helg

Vi fick så otroligt mycket gjort här hemma i helgen. Såna där saker som har ögat och skavt sen vi flyttade in. Överallt fanns gardinfästen uppsatta, utom i sovrummet. Så hittills har vi inte haft några gardiner där, men nu har vi! 😊 I vardagsrummet fanns ingen krok till lampa i taket. Men i helgen fixade vi det så äntligen har vi taklampa där 😍 Nu går ju ljuskällor att fixa utan taklampa men jag kan lova att det var en klar förbättring! Taklampor bytte plats hejvilt och bra blev det. 😊 nu är det bara grodans och mina kläder som ska sorteras och säljas/skänkas. Den där lilla damen växer liksom ur sina kläder på något konstigt vis 🙄

Jag har så smått kommit igång med kroppen igen. Promenader varje dag och hemmaträning! Är absolut inte ute efter några extrema resultat utan jag måste bara komma igång både för min och grodans skull. Jag bara måste få beklaga mig lite över alla dessa människor som gör en gastric bypass och sedan tror att man inte behöver underhålla det eller ändra livsstil. Jag har sagt det så många gånger förut och säger det igen. Operationen är enbart ett verktyg! Det är en livsstilsförändring som krävs och ett verktyg som behöver skötas om resten av livet för att det ska funka! Därför måste man ta reda på anledningen till varför man gömt sig bakom övervikten/fetman och jobba med det! Visst kan man skylla på en det ena, en det andra. Men jag har också PCOS, visst har jag haft bekymret med att inte kunna äta och det blur man inte tjock av men sen måste man ju faktiskt fundera på vad som stoppas i munnen. Nåja, jag ger mig nu! 😉

Att släppa oron

Igår var vi på BVC för 8-månaders kontroll. Allt såg utmärkt ut! Grodan är nu 69,5 cm lång och väger 8470 g. Hon följer kurvan exemplariskt. 😊 Visst är det alldeles fantastiskt att allt bara funkar? Att det från början är ett litet frö som sedan blir en hel människa. Allt allt sitter på plats, för det allra mest, och att barnen lär sig saker i den ordningen de gör. Olika snabbt men visst är det häftigt?! 

Vår sköterska tyckte dock jag skulle försöka släppa min oro för att Julia ska slå sig. Jag kan inte hjälpa det men jag har varit otroligt feg och alltid haft ngt mjukt på golvet när hon ligger där. Hon tyckte nu att jag ska försöka släppa oron och låta Julia ligga direkt på golvet. Jag förstår ju också att det är en förutsättning för att hon ska lära sig. Å tack och lov är ju fallen inget man kommer ihåg när man blir äldre. ❤️

Dags öppna förskolan och babyöppet i eftermiddag. 😊

Amning är inte en självklarhet

Amningen har verkligen inte varit en enkel resa och självklar för mig. Innan fröken var född var mina tankar helt annorlunda, det var en självklarhet för mig att amma. Att det sedan skulle vara så tufft hade jag faktiskt ingen aning om. Alla bara pratar om hur mysigt och trevligt det är med amning. Hur jobbigt det är när mjölken läcker osv. Aldrig hör man någon som pratar om hur ont såren gör som man får. Att man kanske inte har tillräckligt med mjölk för att klara av att helamma och hur det kan knäcka en psykiskt osv. 

De första dagarna på BB så gjorde jag allt för att få igång produktionen. Brösten sprängde och jag trodde att det skulle vara så och att allt skulle funka fint lite längre fram för barnmorskorna tjatade om att det tar tid att få en fungerande och etablerad amning. Bara lyssna efter att grodan sväljer så är allt bra! Vi kom hem och grodan min var inte nöjd och glad. Hon skrek nästan hela tiden trots att hon låg vid bröstet dygnet runt. Så fort hon sög nytt tag så gjorde det så ont i bröstet att tårarna rann och det tog lång tid innan smärtan släppte. Enda sättet att få henne lugn var att gå runt i lägenheten och amma under tiden. När vi var på återbesök på BB för att väga henne innan nyår hade hon inte gått upp i vikt men heller inte ner så de tyckte det var ok däremot tittade de på mina bröst och tyckte att de var lite väl såriga så det bokades en telefontid med amningsmottagningen. Jag kämpade på hemma och barnmorskan vi träffade på återbesöket tyckte att vi skulle köpa en bröstpump för att försöka öka mjölkproduktionen eftersom grodan inte gick upp i vikt. När jag pratade med amningsmottagningen tyckte de att jag enbart skulle pumpa de sämsta bröstet varannan timme så det fick vila från frökens saliv iaf eftersom jag blödde varje gång jag ammade och sedan skulle vi ses den 2/1 för att ta odling på bröstvårtor och mjölk. På nyårsafton sa tom en av hennes storasystrar att hon blivit mycket lättare och mindre. 😔 Jag pumpade det ena bröstet varannan timme men fick aldrig ut mer än 25 ml. När jag pratade med amningsmottagningen sa de att det var inte alls konstigt att man inte släpper så mycket till pumpen, samtidigt hörde jag mammor som kinde pumpa ut 200 ml per gång. 😔 Två dagar senare var det dags för besöket. Grodan vägdes och hade gått ner alldeles för mycket i vikt. Barnläkaren tillkallades och vi blev återinlagda. Där och då brast allt för mig och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ge mitt älskade barn vad hon behövde. Jag kunde inte ge henne den mat hon så väl behövde, jag kände mig som en enormt dålig mamma… På avdelningen skulle jag väcka den nu mest sovande grodan varannan timme och få i henne 70 ml ersättning plus amning. Hon hade nämligen de sista dagarna hemma blivit väldigt slö och trött. Hur skulle jag som precis nybliven mamma veta att detta inte var normalt? Jag visste inte hur ett ”normalt” beteende hos de små liven skulle vara. Dessutom hörde jag ju om bebisar som de första veckorna sov extremt mycket och att det inte var konstigt. Men ni ska veta att det var en ständig kamp att få liv i min lilla tös å inte var hon speciellt hungrig när det var dags att äta heller. Jag försökte väcka henne och få i henne mat samtidigt som jag grät och hade så galet mycket ångest. Personalen kom in titt som tätt och skällde på mig, tyckte jag då iaf vilket jag i efterhand har insett inte var sant, för att grodan inte vaknade och inte fick i sig det hon skulle. Vi var där i två dygn och jag kämpade, men något måste jag ha lyckats med för grodan började nu gå upp i vikt så vi fick åka hem!

Det visade sig att jag hade både stafylokocker och streptokocker i såren så jag skulle börja med antibiotika och fick åter amningsstopp på ena bröstet. Att jag inte slutade amma är verkligen ett under men jag ville så gärna försöka. I 20 dagar fick jag äta antibiotika och såren läkte till slut. Men någon helamning fick vi aldrig till men en delamning vilket är bättre än inget. Men det tog lång tid innan jag kunde acceptera det. Nu är inte grodan längre så intresserad av att amma men morgon och kväll blir det och ibland någon gång på dagen om hon är riktigt, riktigt trött. 

Nej, jag kommer aldrig glömma smärtan, ångesten och den oändliga känslan av otillräcklighet. Men visst kan amning vara mysigt när/om det väl fungerar.