Hugo

Haha, igår blev vi med husvagn! Så himla skönt att slippa tältet när vi är iväg och allt är så mycket lättare med Gucci! Vi hittade ett riktigt kap på blocket, en polarvagn från 70-talet men den är så himla fin och förtält!

20140625-201830-73110705.jpg
Kanske inte världens vackraste men den duger gott till oss!

Just nu sitter vi i Ädelfors och har ätit middag, i morgon blir det guldvaskning för min del. Vet inte vad hjärtat vill hitta på men det återstår att se.

Bebisfronten vet jag inget om ännu. Hade grymt ont i magen på eftermiddagen men kan inte säga om det är endon, ägglossning eller något annat? Återstår att se. På kvällen blir det iaf en fika hos Hjärtats kusin.

Gah, blev snabbt att flytta in för det började regna men attans så mysigt det är med smattret på taket 🙂

Annonser

Nu far vi vidare

Vad tiden går… Vi åkte hem från Öland i lördags och nu är det redan tisdag… Jag har iofs gått i en hemsk dvala sen vi kom hem och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var bakfull. Men kanske inte i tre dagar efter 1 glas vin? Nä, snarare är det väl så att det tillhör ME:en. Men det är nog det bästa sättet att förklara min känsla i kroppen efter att jag gjort något, bakfylla av värsta sort. Så där när man har ont i hela kroppen, mår illa men inte kan kräkas, är trött och bara allmänt förvirrad. Så blir jag alltid efter att jag har gjort något fysiskt eller psykiskt påfrestande men det brukar inte hålla i sig så här många dagar.

Igår var jag förresten och hämtade min apnéskena och gisses så oskönt det var att sova med den. Men framförallt när jag tog ur den i morse. Det kändes som om varenda tand satt fel i munnen och det gjorde så ont i käken. Men vi får hoppas den gör nytta iaf!

Idag far vi vidare på vår roadtripp och med största sannolikhet hamnar vi i Ädelfors.
Eftersom vi har hönsen och katterna hemma blir vi inte borta så många dagar men det är rätt skönt det med! 🙂

Nähä. In till psykologen nu.

Öland

Ligger i vårt tält på Öland och blev för dryga timmen sen väckt av fiskmåsarna som skränar. De försvann med regnet men nu har det slutat och måsarna är tillbaka. Hoppas det blir bättre väder idag än igår iaf! 🙂

Hur vi hamnade här vet jag inte riktigt. Vi skulle varit hos svärpäronen men så blev det inte alls.

20140620-054548-20748168.jpg

20140620-054549-20749228.jpg

Syster är här med några vänner också och ödet ville så väl att vi alla är på norra Öland. Vi sa att vi skulle höras av och försöka ses något.

Gucci har legat mellan oss i sovsäcken hela natten. Det är väl varmt och skönt förstås. 😉 Jag har dock frusit från och till i natt, tur jag har en kamin till make!
Dagen erbjuder golf, om nu inte vädret vill annorlunda, sällskap av L och H och middag ikväll med dem. Känns som om detta kan bli en riktigt härlig och fin midsommar. 🙂
Jag är otroligt glad att det var här vi hamnade, alternativen som fanns var Dalarna, Öland, Småland eller västkusten.

Jag blev förresten moster i onsdags. Lillsyrran fick en son då! Han kom mer än en månad för tidigt men allt hade gått bra och de mådde bra! 2625 gram och 45 cm lång.
Både längtar och bävar för att träffa dem.

Önskar er alla en trevlig och förhoppningsvis regnfri midsommar!!!

Varför döma innan man vet

I går pratade vi verkligen om allt möjligt jag och psykologen men bland annat pratade vi om kampen med att gå ner i vikt. Om hur jag, och förmodligen alla andra som någon gång haft ett självskadeneteende, blir behandlad och dömd av den somatiska vården. Hur många gånger har jag inte fått höra att min åkomma är psykisk? Skulle en läkare säga så till någon som inte har ärr på kroppen? Nej, det skulle ALDRIG inträffa! Till min svärmor har ingen sagt att hennes smärta är psykisk men min är det eftersom jag faktiskt har ärr på mina armar och STORA psykiska problem? Jag blir ledsen, arg och upprörd!
Varför ska jag behöva lida för något som jag slutade med för flera år sedan? Varför ska jag bli nekad vård för att jag har mått så dåligt att jag ansåg att ända sättet att överleva var att skada mig själv? Borde det inte vara en tillgång att jag faktiskt klarat av att ta mig ur helvetet?
Nåväl vad vi pratade om var att jag blev nekad GBP för att jag för över fem år sedan hade ett självskadeneteende. Jag fick inte ens komma på första mötet utan kirurgen skickade tillbaka remissen med kommentaren: Med tanke på hennes psykiska bakgrund är hon inte en lämplig kandidat för operation. Hur kan de veta det utan att träffa mig?
Även om det är något år sedan detta inträffade så ringde en vännina till mig till patientnämnden idag angående detta. Dem tyckte att det var helt galet att behandla mig på det viset och dem tyckte att jag skulle skriva en egenremiss till något annat län för att få en rättvis bedömning. Ska ta tag i detta och skriva en egenremiss till Aleris i Motala tänkte jag. Sedan är det bara att hålla tummen hårt!
Visst blir bebisverkstan då lagd på is under ett drygt år men å andra sidan kan vi då få hjälp via IVF efteråt!

Nu ska jag sluta gnälla, äta lite mat och sedan packa inför vår lilla roadtripp!

Ange rubrik här

Sitter återigen på bussen för att ta mig till psykologen.
Det blev inget bröllop i helgen eftersom min så kallade far också blev inbjuden i sista stund…
Så istället åkte vi ner till mormor på landet efter att vi ätit studentmiddag hos Humlan. Hon var så söt och otroligt lycklig! En av de få som inte är arbetslös nu när hon tog studenten.

Födelsedagen blev inget speciellt. Jag fick pengar av mormor och armband och två ringar av maken.
Vi grillade på kvällen och tårtan bestod av marängbottnar, lemon curd, grädde och jordgubbar, riktigt god!
Hjärtat donade en massa i trädgården och jag satt mest bara.
Både jag och hjärtat hade velat åka ner till Bohuslän men mormor tvärvägrade så vi fick vackert vara hemma.

Hjärtat mitt har semester nu sås han och Gucci låg kvar i sängen när jag åkte. Vi får väl se vad de hittat på där hemma när jag kommer hem i eftermiddag.

Idag började jag med ”vanliga” ÄL-test. La ju undan monitorn efter förra omgången eftersom den verkade få fnatt av pergon. Hoppas att de vanliga testen funkar bättre. I söndags slutade jag med Pergotime men vi fortsätter båda två med Bisolvon och jag äter ju Metformin.
Hoppas så att det blir ett litet knyte denna gången!

Separationer, ångest och ensamhet

Igår var det dags för terapi igen. Sedan jag började träffa traumaterapeuten så har jag fått nytt uppvaknande, nya synvinklar på saker som hänt i mitt liv och blivit medveten om hur de tidiga relationerna påverkar och formar en. Igår pratade vi om separationer, ensamhet, ångest och mat.
Med tanke på separationer så har jag en otrolig massa tidiga sådana. Den första riktigt svåra separationen skedde när jag var 8 år. Jag bestämde mig för att flytta från min mamma. Jag hade då insett att något var fel, att mina klasskamrater inte alls behövde se till att få något ätbart i magen själv.
Att de inte var med om samma övergrepp som jag.
Att deras föräldrar kramade om dem.
Att deras mamma eller pappa inte låg i soffan eller sängen nästan hela helgen och var snudd på okontaktbar.
Jag minns så väl den där dagen när jag kom hem. Jag ropade på mamma när jag kom innanför dörren men fick inget svar. Jag hittade henne nästintill okontaktbar i sovrummet och då bestämde jag mig. Gick in i mitt rum. Packade lite kläder och min kanin, ringde till mormor och frågade om hon kunde möta mig. La på luren och gick in till mamma och sa hejdå, jag fick inget svar och tror inte ens hon märkte av mig. Jag flyttade…
Sedan har separationerna duggat tätt.

Ensamheten? Ja, eftersom jag avskyr separationer, vilken form de än tar, så har jag blivit väldigt ensam. Jag väljer hellre att inte göra saker för att slippa en separation än att utsättas för dem jämt och ständigt. För mig är det jobbigt att säga hejdå efter att ha sjungit i kör, eller varit på keramikkurs. Jag dröjer mig kvar in i det längsta för att slippa vara den som lämnar. Åker jag ifrån min vän i Småland eller mormor kommer tårarna och jag blir helt förtvivlad.

Ångest? Ja, den styr väl egentligen hela min vardag även om den idag inte beter sig som den gjorde för ett par år sedan. Idag ligger den mer omedvetet och styr mig utan att jag tänker på att det är ångest.
Maten t.ex. är ett klassiskt ångestbetingat beteende hos mig. Så länge jag är ensam hemma så äter jag sällan eller aldrig. Oftas när maken kommer hem har jag som mest druckit lite kaffe vilket alltid resulterar i att jag överäter till middag.
Nåväl, en dag ska väl allt lägga sig men frågan är bara när?

På lördag gifter sig min lillebror och vi har sedan inbjudan kom varit inställda på att åka. I måndags fick jag reda på att vår s.k. far kommer dit och jag vill verkligen inte träffa honom så nu är jag i valet och kvalet om vi ska åka. Det känns elakt mot brorsan men samtidigt måste jag tänka på min hälsa. Vi får se hur allt blir…