Vilken helg

Vi fick så otroligt mycket gjort här hemma i helgen. Såna där saker som har ögat och skavt sen vi flyttade in. Överallt fanns gardinfästen uppsatta, utom i sovrummet. Så hittills har vi inte haft några gardiner där, men nu har vi! 😊 I vardagsrummet fanns ingen krok till lampa i taket. Men i helgen fixade vi det så äntligen har vi taklampa där 😍 Nu går ju ljuskällor att fixa utan taklampa men jag kan lova att det var en klar förbättring! Taklampor bytte plats hejvilt och bra blev det. 😊 nu är det bara grodans och mina kläder som ska sorteras och säljas/skänkas. Den där lilla damen växer liksom ur sina kläder på något konstigt vis 🙄

Jag har så smått kommit igång med kroppen igen. Promenader varje dag och hemmaträning! Är absolut inte ute efter några extrema resultat utan jag måste bara komma igång både för min och grodans skull. Jag bara måste få beklaga mig lite över alla dessa människor som gör en gastric bypass och sedan tror att man inte behöver underhålla det eller ändra livsstil. Jag har sagt det så många gånger förut och säger det igen. Operationen är enbart ett verktyg! Det är en livsstilsförändring som krävs och ett verktyg som behöver skötas om resten av livet för att det ska funka! Därför måste man ta reda på anledningen till varför man gömt sig bakom övervikten/fetman och jobba med det! Visst kan man skylla på en det ena, en det andra. Men jag har också PCOS, visst har jag haft bekymret med att inte kunna äta och det blur man inte tjock av men sen måste man ju faktiskt fundera på vad som stoppas i munnen. Nåja, jag ger mig nu! 😉

Annonser

Inte kan jag

Mycket tankat rör sig i mitt huvud och jag har de senaste dagarna funderat på det här med att lära känna sig själv som vuxen. Jag fråga ofta min make vad som får mig arg/ledsen/irriterat/glad/att blomma ut eller vad han tror är anledningen till att jag mår som jag gör idag t.ex. Jag har snudd på migrän och hela kroppen skriker åt mig att vila idag. Jag frågade honom om det fortfarande är bakfylla efter mormorhelgen, men han trodde mer på att det det har varit något för mig varje dag den här veckan vilket resulterat i att jag inte kunnat slappna av en enda dag här hemma som jag så väl behöver. Jag menar jag är inte sjukskriven på heltid för inte. Att gå till psykologen två dagar i veckan räcker ganska så väl för mig, att sedan träffa omvårdnadsteamet två gånger i veckan och denna veckan var det även läkaren tar kål på mina krafter.

Men det var inte det jag skulle skriva om idag tänkte jag utan det här med att lära känna sig själv.
För mig handlar barndomen om att lära känna sig själv och omvärlden. När man som jag har varit utsatt för tidiga separationer och upprepade trauman så fick jag inte möjlighet att lära känna mig själv som barn och hur världen fungerar. Istället lärde jag mig att jag är ond.
När barn är små så tror jag att barnet absorberar det onda som händer runt omkring och sedan vänder jag det mot mig själv vilket resulterar i att jag lär mig att jag själv är ond och inte duger något till. Får jag sedan också ständigt höra att jag inte presterar tillräckligt bra och inte räcker till någon gång så tar jag med mig det in i den vuxna världen. Att barn absorberar det onda tror jag är ett sätt att överleva. Det blir en överlevnadsstrategi.

Jag fick aldrig chansen att lära känna mig själv som barn. Jag fick inte lära mig att arg betyder att man inte slåss. Jag fick aldrig lära mig att gråta är bra. Jag fick heller aldrig lära mig att jag faktiskt kan göra saker bra.
Alltid när någon blev arg i min närhet så betydde det att man slåss tills den man slår inte orkar göra motstånd.
Självklart blev jag då rädd för att bli arg själv!
Att gråta betydde att man var svag.
Så jag blev bara tyst.
Alltid fick jag höra att jag kunde göra det jag gjort mycket bättre.
Så idag säger jag till mig själv att jag inte kan någonting alls!

Men veckan när jag varit hos psykologen så pratade vi om det här. Allt jag har lärt mig är ”fel” mina tankar och känslor om mig själv är faktiskt inte mina egna tankar och känslor utan någon annans. Det är tragiskt och fruktansvärt sorgligt. Hela livet, i 30 år, har jag gått och trott saker om mig själv som faktiskt inte är sanna. Jag måste nu ”bara” lära mig att känna det också. Att faktiskt våga tro på att jag kan och är bra!
Jag säger alltid att nej, det där kan inte jag klara av. Men varje gång jag försöker med något så blir det ganska så bra.
Jag kan sjunga och spela piano, även om jag hör den där rösten säga till mig att jag inte alls kan.
Jag kan sy mina medeltida klänningar själv och får beröm för dem efteråt. Men vet ni? Jag kan inte sy!
Jag har målat om i stort sett en hel lägenhet och stora delar av stugan på landet, både in och utvändig. Men jag kan inte måla!
Jag kan göra både saft och sylt. Men jag kan verkligen inte safta eller sylta!

Den där feta äckliga texten är faktiskt inte mina egna ord eller tankar men jag har alltid gått runt och trott det… Det är så fruktansvärt sorgligt men nu när jag är medveten om det har jag faktiskt en möjlighet att lära mig att förändra det!