Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Balkonghäng

Jag och Gucci hänger på balkongen idag, fast jag funderar starkt på att gå in för det är minst sagt hett här ute. 😉
Maken åkte iväg vid halv 10 i förmiddags för att spendera dagen på golfbanan vilket jag tyckte att han gjorde helt rätt i 🙂

Tänkte jag skulle kika på prinsbröllopet för det kan man ju inte missa, eller alla fina kläder och håruppsättningar!
I morgon åker vi upp till min moster för hon erbjöd sig att laga mat och baka tårta om vi kom dit och firade min födelsedag. Här hemma känns det ändå inte som om någon bryr sig så vi åker dit istället! När moster frågade om vi ville komma dit i torsdags så blev jag så glad och rörd att tårarna kom. Mina födelsedagar har sällan varit roliga eller speciellt trevliga så det behövs inte mycket för att jag ska bli glad och tacksam!

Tidigare idag så tittade jag på presskonferensen från Skövde angående att de hittat Lisa Holm. Det är så fruktansvärt att det händer. Jag blir alldeles mållös och väldigt ledsen. Alla mina barndoms somrar har jag spenderat i närheten av kinnekulle. Kan inte säga annat än att det är fruktansvärt tragiskt och sorgligt. Jag tänker på Lisas familj, anhöriga och vänner! ❤

Tack!

Jag vill tacka er som hört av sig och undrat hur det är!
Det värmer verkligen i hjärtat ska ni veta!

Jag har inte så mycket energi och ork till något annat än mig själv just nu och maken och djuren förstås!
Terapin är grym men vi kommer framåt om än långsamt, men för mig är ett myrsteg gigantiskt och ganska jobbigt att ta.
Dessutom kom maken hem i torsdags och berättade att han blivit avskedad med omedelbar verkan. Nu får dem inte göra på det här sättet så vi kommer gå vidare med detta rättsligt men det är ju självklart ändå tungt och väldigt omtumlande.

Just nu är vi på väg in i Stockholm och senare i eftermiddag ska vi fira min moster som fyllt 50 år men innan det ska vi ut till Järfälla där jag är uppvuxen. Jag ska visa mitt hjärta var jag bott och sedan ska vi åka till minneslundarna där mamma och pappa (mormors man) och morfar ligger.

Jag såg sista delen av The Hobbit för ett par veckor sedan och jag blev helt förälskad i den sista sången! ”The last goodbye” heter den. Så underbar och på något vis känns det som om jag kan identifiera mig med den. Min livsresa så här långt och slutet på den resan och början på en ny.

THE LAST GOODBYE

I saw the light fade from the sky
On the wind I heard a sigh
As the snowflakes cover my fallen brothers
I will say this last goodbye

Night is now falling
So ends this day
The road is now calling
And I must away
Over hill and under trees
Through lands where never light has shone
By silver streams that run down to the Sea

Under clouds, beneath the stars
Over snow one winter’s morn
I turned at last to paths that lead home
And though where the road then takes me
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell
Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don’t regret
Nor will I forget
All who took that road with me

Night is now falling
So ends this day
The road is now calling
And I must away
Over hill and under tree
Through lands where never light has shined
By silver streams that run down to the Sea

To these memories I will hold
With your blessing I will go
To turn at last to paths that lead home
And though where the road then takes me
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

I bid you all a very fond farewell.

Inte kan jag

Mycket tankat rör sig i mitt huvud och jag har de senaste dagarna funderat på det här med att lära känna sig själv som vuxen. Jag fråga ofta min make vad som får mig arg/ledsen/irriterat/glad/att blomma ut eller vad han tror är anledningen till att jag mår som jag gör idag t.ex. Jag har snudd på migrän och hela kroppen skriker åt mig att vila idag. Jag frågade honom om det fortfarande är bakfylla efter mormorhelgen, men han trodde mer på att det det har varit något för mig varje dag den här veckan vilket resulterat i att jag inte kunnat slappna av en enda dag här hemma som jag så väl behöver. Jag menar jag är inte sjukskriven på heltid för inte. Att gå till psykologen två dagar i veckan räcker ganska så väl för mig, att sedan träffa omvårdnadsteamet två gånger i veckan och denna veckan var det även läkaren tar kål på mina krafter.

Men det var inte det jag skulle skriva om idag tänkte jag utan det här med att lära känna sig själv.
För mig handlar barndomen om att lära känna sig själv och omvärlden. När man som jag har varit utsatt för tidiga separationer och upprepade trauman så fick jag inte möjlighet att lära känna mig själv som barn och hur världen fungerar. Istället lärde jag mig att jag är ond.
När barn är små så tror jag att barnet absorberar det onda som händer runt omkring och sedan vänder jag det mot mig själv vilket resulterar i att jag lär mig att jag själv är ond och inte duger något till. Får jag sedan också ständigt höra att jag inte presterar tillräckligt bra och inte räcker till någon gång så tar jag med mig det in i den vuxna världen. Att barn absorberar det onda tror jag är ett sätt att överleva. Det blir en överlevnadsstrategi.

Jag fick aldrig chansen att lära känna mig själv som barn. Jag fick inte lära mig att arg betyder att man inte slåss. Jag fick aldrig lära mig att gråta är bra. Jag fick heller aldrig lära mig att jag faktiskt kan göra saker bra.
Alltid när någon blev arg i min närhet så betydde det att man slåss tills den man slår inte orkar göra motstånd.
Självklart blev jag då rädd för att bli arg själv!
Att gråta betydde att man var svag.
Så jag blev bara tyst.
Alltid fick jag höra att jag kunde göra det jag gjort mycket bättre.
Så idag säger jag till mig själv att jag inte kan någonting alls!

Men veckan när jag varit hos psykologen så pratade vi om det här. Allt jag har lärt mig är ”fel” mina tankar och känslor om mig själv är faktiskt inte mina egna tankar och känslor utan någon annans. Det är tragiskt och fruktansvärt sorgligt. Hela livet, i 30 år, har jag gått och trott saker om mig själv som faktiskt inte är sanna. Jag måste nu ”bara” lära mig att känna det också. Att faktiskt våga tro på att jag kan och är bra!
Jag säger alltid att nej, det där kan inte jag klara av. Men varje gång jag försöker med något så blir det ganska så bra.
Jag kan sjunga och spela piano, även om jag hör den där rösten säga till mig att jag inte alls kan.
Jag kan sy mina medeltida klänningar själv och får beröm för dem efteråt. Men vet ni? Jag kan inte sy!
Jag har målat om i stort sett en hel lägenhet och stora delar av stugan på landet, både in och utvändig. Men jag kan inte måla!
Jag kan göra både saft och sylt. Men jag kan verkligen inte safta eller sylta!

Den där feta äckliga texten är faktiskt inte mina egna ord eller tankar men jag har alltid gått runt och trott det… Det är så fruktansvärt sorgligt men nu när jag är medveten om det har jag faktiskt en möjlighet att lära mig att förändra det!

Eländet fortsätter

Efter den där tiden på sjukhuset, vi var där i nästan en vecka, så blev jag och mamma jourhemsplacerade men vi var inte där många dagar innan mamma valde att rymma med mig.
Idag har jag känslan av att soc valde att inte bry sig vidare för vi kom aldrig tillbaka till något hem.

Påsken -89 firade vi med mormor och Bengt på landet och då hade mamma sagt att hon inte ville bo kvar i Linköping utan flytta till Stockholm. Sagt och gjort vi åkte med mormor och Bengt till Stockholm och helgen efter åkte mamma och Bengt ner till Linköping för att packa och hämta våra saker.
Vi bodde hos mormor och Bengt och mamma fick jobb. Till slut fick mamma och jag en egen lägenhet. Det var i den lägenheten som jag fick gå och handla själv, som jag skrivit om tidigare, och även i den lägenheten som de sexuella övergreppen började igen.

Jag hade nästan alltid migrän. Minns att jag ofta kom hem från skolan och kräktes av den grymma huvudvärken och sedan somnade.
Minns speciellt en gång när jag kom hem och mamma satt i soffan och pratade i telefon, hon frågade hur jag mådde och jag svarade att jag hade ont i huvudet sedan var jag tvungen att kräkas och närmast var köket så jag sprang dit och kräktes i diskhon där stekpannan låg. Men jag tyckte det var bättre att kräkas där än på golvet. Mamma blev iaf inte arg men jag var jätte ledsen att jag hade kräkts i stekpannan och inte på toaletten.

Det var alltid mycket folk hemma och ganska ofta vaknade jag på nätterna av att det kom hem fulla eller påtända människor som förde väldigt mycket liv, jag var nog aldrig rädd då för jag hade fått lära mig att fulla eller påtända människor sällan eller aldrig är elaka.
Jag vet inte om mamma var medveten om att jag utsattes för det jag gjorde men nog måste hon vetat?

Vi flyttade till en större lägenhet som låg i samma område och jag fick ett eget rum. Självklart eskalerade allt där med vad jag utsattes för och blev allt värre och grövre.
Det var även i den lägenheten som jag började skada mig själv. Då var det i form av att jag slog mig själv. Ibland använde jag hammare och det hände flera gånger att jag behövde åka till sjukhus för att jag slagit så hårt att något ben gått av. Jag berättade aldrig att jag gjort det själv utan sa att jag ramlat eller blivit slagen i skolan. Jag hoppades och önskade att om jag var skadad så skulle inte förövarna utsätta mig mer utan tycka synd om mig, men det hjälpte inte.
Jag blev även mobbad i skolan så det var aldrig någon som reagerade när jag sa att det hänt i skolan. Anledningen var nämligen att mina mobbare inte var svenska och skolan sa då att de kunde inte säga till för det skulle anses vara rasistiskt, så allt fick fortgå.
Den allra värsta skadan som jag tillfoga mig själv var nog när jag ”tappade” en stor tung pall över foten. Jag kunde inte gå och hela foten blev blå och svullen, jag hade brutit av tre ben i foten och blev gipsad och fick gå på kryckor.

Det var även i den lägenheten som jag bestämde mig för att flytta ifrån mamma.
Jag kom hem en dag från skolan och mamma var inte tal- eller kontaktbar. Då bestämde jag mig för att ringa till mormor och be henne möta mig. Jag tog en plastkasse med lite kläder och min älskade kanin Vanessa sedan gick jag in i mammas rum och sa hejdå fast jag visste att hon inte förstod.

Under hela den här tiden hade vi kontakt med soc men ingen verkade reagera. Jag träffade vår sekreterare en gång i veckan och fick prata av mig, självklart nämnde jag aldrig något om droger, alla människor eller övergrepp!
Men efter att jag sagt att jag aldrig mer ville tillbaka till mamma så blev det en väldig fart och jag fick LVU. Men inte förrän jag själv flyttat…

Var fanns de vuxna? Ville dem inte se eller visste dem verkligen inte?

Inget barn ska behöva ha det så

Jag ska börja med att be om ursäkt för att det idag åter kommer ett jobbigt inlägg från min barndom, men just nu behöver jag få skriva av mig. Det är ju trots allt frivilligt att läsa!

Idag har jag varit hos O igen. Att gå till psykologen två gånger i veckan är otroligt tufft men samtidigt skönt på något konstigt sätt.
Som jag skrev sist så blir jag mer och mer medveten om vad som hänt i mina tidiga år. Förut har jag kunnat prata om allt utan att röra en min. Det har liksom inte berört mig och det är som om jag har pratat om någon annan och inte mig själv. Jag har inte haft till gång till mina känslor men mer och mer börjar dem komma till mig. Just nu är det mycket sorg och idag pratade vi om ett minne som förut har varit så självklart för mig men idag kom jag och tänka på hur fel det är och att inte ett enda barn ska behöva uppleva något liknande.

Jag bodde hos min mamma till jag var 8 år och dessa år var bestående av mycket ångest, oro, och kronisk migrän. Jag visste som sagt aldrig om hon skulle vara nykter eller påtänd. Om vi skulle vara ensamma eller om hela lägenheten skulle fyllas med folk. Inte visste jag heller om jag skulle få mat eller behöva leta fram den själv. Idag pratade vi om ett minne från när jag är 5-6 år och jag för första gången fick gå och handla själv. Mamma hade inte bett mig att gå och handla utan jag var hungrig och det fanns inget hemma som var ätbart. Jag tog mammas plånbok och gick till affären. Jag hade verkligen ingen aning om vad pengar var värda eller hur mycket jag kunde handla för pengarna. Men jag gick in i affären och hämtade rostbröd och smör, gick till kassan och bad kassörskan hjälpa mig med plånboken och ta så mycket pengar som det kostade. Idag blev jag ledsen över denna situationen som jag berättade om. Inget barn ska behöva uppleva detta. Inget barn ska behöva fundera på om det finns mat hemma eller inte.

Min stora fråga och fundering är fortfarande varför ingen gjorde något? Vi hade kontakt med soc men där reagerade ingen. Varför gjorde inte min mormor, som jag senare skulle flytta till för att jag fick nog, något? Hon måste ha vetat?!
Visst, vi barn skyddar våra vuxna men någon måste ha sett hur illa ställt allt var?
Nej, idag var inget kronologiskt minne, med tanke på gårdagen, men det är ett minne som gnager i mig…