Operationen är gjord

I går kom jag till kirurgmottagningen strax innan 9 för att bli inlagd på dagavdelningen. Det var dags för operation. När jag väl kom in vid 10 fick jag byta om och dropp blev satt sedan var det en låååång väntan. Vid 14 blev jag ivägrullad till op. Personalen var helt fantastiska och tog så väl hand om mig! Strax efter 17 kom jag till uppvaket och som vanligt hade jag väldigt ont när jag vaknade. Blev kvar där till ca 19 då jag fick komma upp på avdelningen jag ligger nu. Sköterskan jag pratade med här i går kväll berättade att jag bl.a. hade sammanväxningar i magen som hade åtgärdats men att det även var mer åtgärder som Torsten kommer prata om på ronden. Jag är ordinerad endast klara vätskor till att börja med och jag måste ta det väldigt lugnt så på något sätt känns det som om han fick göra om delar av op som han pratade om på inskrivningen, men vi får se vad han säger när han kommer. Jag är så oändligt tacksam att det var just Torsten som tagit hand om mig och ännu mer tacksam över att jag faktiskt inte är galen och knäpp utan att det fanns saker att åtgärda! Jag har haft väldigt svårt att sova i natt men jag tror bestämt att smärtlindringen börjar göra nytta nu så kanske att jag kan sova några timmar. 

Någon quiqfix är verkligen inte en gastric bypass trots att väldigt många verkar tro det. Jag har skrivit det förut men skriver det igen. För mig handlade inte operationen om att bli smal. Jag valde att göra op eftersom jag har PCOS och endometrios och skulle behöva hjälp att bli gravid, nu kom det ju av sig själv ändå 🙏. Jag medicinerade för högt blodtryck och insulinresistens vilket jag kunde sluta med efter op. Jag har varit smal i perioder men då har jag tränat 7 dagar i veckan och ändå bara kunnat äta minimalt med mat vilket till stor del på PCOS:en. Att jag blev smal på kuppen var bra ett enormt plus för mig. Jag gjorde op i oktober 2014 och den 12 december fick jag mitt första tarmvred, tack och lov löste det sig själv så jag behövde aldrig någon operation då men många timmar på akuten och en skiktröntgen. Efter drygt sex månader hade jag gått ner över 30 kg men jag levde också på digestivekex och piggelin. Det var det enda jag kunde äta utan att få ont. Min psykolog såg till så jag blev akutopererad och då slöts en slits som hade gått upp och den orsakade med största sannolikhet små tarmvred varje gång jag åt eller drack. Jag blev bättre och kunde börja äta och dricka igen! Den sommaren mådde jag faktiskt riktigt bra. På hösten började dock allt ta fart igen. Jag hade mycket smärtor och fick svårare och svårare att äta och vikten gick stadigt neråt. Efter ett besök på VC fick jag remiss till kirurgen på Sahlgrenska. I juni 2016 kom jag dit första gången och hade jag inte då varit gravid så hade jag reopererats redan då. Men gravid var jag och grodan såg till att ta den näringen hon behövde och graviditeten flöt på över förväntan! ❤️ Vid återbesöket i november bestämdes att jag skulle komma tillbaka på ett nytt besök i januari/februari för ny bedömning och planering av op. Det drog ut lite på tiden men i april var det dags och det var nog det absolut kortaste läkarbesök jag varit på. Hade inte jag frågat när operationen kunde tänkas bli av hade besöket blivit ännu kortare. Passageröntgen gjordes utan fynd och ja, här ligger jag nu reopererad och sammanväxningar och något mer är åtgärdat. Nu hopps jag bara på att allt blir ok så jag kan börja äta igen! Å kanske, kanske kan jag slippa de ständiga hypoglykemiattackerna! Smal har jag blivit förvisso men jag har långt ifrån mått bra. 

Om ni bara visste hur enormt mycket jag saknar min lilla groda! Min älskade lilla tjej men de kommer och hälsar på mig idag och förhoppningsvis får jag komma hem under morgondagen. 

Helgen som gick var vi hos min mormor. Julia skiner upp som en sol så fort hon ser sin gammelmormor. De har något speciellt ihop de där två. ❤️ Mormors enorma glädje över att grodan faktiskt är här. Nä, för det är verkligen ingen självklarhet att hon finns. Efter alla år av kämpande och försök. Men till slut kom hon, äntligen var det meningen ❤️❤️❤️

Dags för operation

Usch… Jag borde sova nu men ångesten är på topp och tankarna bara far i huvudet. I morgon bitti är det dags att infinna mig på kirurgen för reop av magen. Jag hoppas så att Torsten finner felet och kan rätta till det. Väskan är packad och första duschen är gjord. Det gör ont att behöva vara ifrån min älskade lilla groda. Hur ska det gå? Kommer jag klara av besök av dem i morgon? Hur kommer allt gå? Jag bara hoppas att allt går bra iaf. Att det finns något att göra! 

Håll en tumme

Idag är det fem månader sedan jag hade Julia på bröstet för första gången. För varje dag som går växer hon och utvecklas mer och mer. ❤️ Mitt lilla hjärtegryn, så enormt efterlängtad och älskad ❤️ 

Om en vecka är jag på plats på kirurgen och kanske är jag nyopererad eller så väntar jag på att få komma in på op. Hur som helst så hoppas jag att Torsten och Hans kan klura ut vad felet är och att jag ska kunna börja äta igen! Till den som tror att en gastric bypass är en quiqfix säger jag bara: TÄNK OM!!! Du behöver ställa om hela ditt leverne, helst ska vi äta 6-8 gånger per dag. Många av oss dumpar på fett och/eller socker, en del av oss kan inte äta kolhydrater överhuvudtaget för då får vi extrema blodsocker fall. Vi är många som lider av reaktiv hypoglykemi vilket innebär att blodsockret sjunker till farligt låga nivåer efter att vi har ätit, OM man nu överhuvudtaget kan äta! Hur många som lider av näringsbrister vill nog inte ens veta… Jo, man ska må bra och kunna äta efter en gastric bypass men tyvärr är komplikationerna många. På ett sätt kan jag ångra operationen. Visst har jag gått ner i vikt och blivit smal men jag mår långt ifrån bra och har ingen energi alls. Nu håller vi tummen för nästa vecka!

Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Sommarvärme

Nej, jag är inte jätte duktig på att uppdatera bloggen längre. Men ibland så 😉

Dagarna består av pluggande, det är verkligen helt otroligt att denna termin snart är slut. Jag förstår inte att jag har lyckats så bra trots allt?! Prov och inlämningsuppgiften har jag fått bra betyg på, om två veckor börjar APL, praktiken, och jag tror inte att det blir några problem där heller. Nog för att det är länge sedan jag jobbade inom äldrevården, närmare bestämt 11 år, men det är nog inte jätte mycket skillnad skulle jag tro. 

Sedan förra veckan är jag fri från Cymbalta. De antidepressiva jag ätit under många år. När jag flyttade från Nyköping var det nämligen så att psykiatrin där inte längre ville ta hand om mig, trots att vi har fritt vårdval, och i Göteborg var det över ett års väntetid på att få träffa en läkare i psykiatrin. Vårdcentralen ville inte skriva ut medicin heller för de tyckte att jag var för komplicerad… Jag hamnade alltså som vanligt mellan stolarna och bestämde mig då för att trappa ut medicinen själv. Cymbalta är ett SNRI och det är fruktansvärda utsättningssymptom så jag har kämpat länge med att bli av med mina 90 mg men nu är jag äntligen fri! Jag hoppas nu bara att jag klarar av att vara utan tabletterna och inte trillar ner i något av de svarta hålen igen. 

Dietistbesök

Idag har jag varit till dietisten för magens skull. Hon sa direkt efter att vi pratar lite att något är helt klart fel och du behöver få träffa en kirurg som håller på med operationerna så de kan gå in och titta igen. Men man ska må bra som gastric bypassopererad och det gör du bevisligen inte. Först hade hon tänkt att jag skulle fylla i en matdagbok i en-två veckor men sa innan jag gick att det är inget du behöver göra. Det drar bara ut på tiden ytterligare och du behöver träffa någon snarast så jag skickar svar till din VC-läkare så får hon skriva remiss till kirurgen eftersom jag inte kan skicka remiss. Det var så skönt att äntligen träffa en person som lyssnar och tar på allvar! Bara hålla tummen för att kirurgen är lika vettig nu! 🙂

Hemma igen

I tisdags gick allt så väldigt fort. Jag vaknade strax innan 7 men gick inte upp förrän efter 8 när dagpersonalen kom och presenterade sig. Dessutom berättade dem då att de hade ringt från operation och ville att jag skulle göras klar för att köras ner så jag fick Alvedon via PVK:n. Sjuksköterskan sa att hon skulle gå och hämta operationskläder och att jag skulle passa på att kissa.
En läkare kom och sa att om inget händer nu så är det snart dags för min tur.
Han hann knappt gå från rummet innan sköterskan kom in med mina kläder och sa att nu var det dags.
Rullades ner på op med dropp och två otroligt gulliga narkossköterskor tog emot mig och rullade in mig i operationsrummet. In strömmade mer personal och en undersköterska som satte på mig de varma ”strumporna” och berättade att jag skulle tippas och min ben skulle föras isär så att operatören kunde stå mellan mina ben.
Alla EKG-lappar sattes och muskelmätaren sattes i handen och nu da narkosläkaren att hon skulle ge mig syrgas och att sömnmedlet skulle börja pumpas in via PVK:n somna gjorde jag och vaknade upp en dryg timme senare med smärta som vanligt. Jag hade då redan fått Fentanyl, Dynastat och morfin men fick mer morfin på uppvaket och en Oxynorm. Jag var förvånansvärt pigg på uppvaket ändå.
Fick snabbt komma upp på avdelningen igen och fick då höra att de inte hade hittat något fel vilket gjorde mig extremt ledsen.

Jag somnade en stund och under eftermiddagen kom Bengt upp och pratade med mig. Han berättade då att allt sett fint ut men att han slutit en slits som var lite väl öppen. Han trodde dock inte att det skulle ha orsakat smärtan. Jag kan dock säga att jag inte har haft hälften så ont i magen nu efter operation som innan och inte heller svullnar magen upp så jag tror att den där slitsen visst hade ett finger med i spelet.
Jag fick komma hem i tisdags kväll bara det gick bra att äta och det var inga större problem. Förutom att det gick väldigt sakta.
Jag har återhämtat mig väl. Är fortfarande de öm i magmusklerna förstås men det är väl inte så konstigt.

Idag är det lite städning som gäller här hemma och sedan får vi se vad som händer och sker!