Återblick

Vilket år 2017 var. Att få uppleva ett helt år med min lilla tjej, få se henne växa och utvecklas. Det har varit och är alldeles underbart ❤️ Snart går hon själv, hon älskar musik, skrattar, är glad och charmar varenda kotte. Jag brukar säga att hennes uppgift här i livet är att få folk att dra på smilbanden. Jag är verkligen lyckligt lottad som har fått denna tös i mitt liv. Hon gör mig hel. ❤️

Jag har hunnit med en ny operation av magen som verkar ha gjort nytta. Jag får inte alls hypoglykemierna i samma utsträckning och framför allt inte efter precis allt jag äter! Dessutom räknas jag nu mera som viktstabil.

I slutet av året var vi till Island så att Julia skulle få träffa sina släktingar där. Det var en riktigt härlig och avslappnad resa men ändå hann vi med mycket. Jag började sticka islandströjor när vi var där och nu kan jag inte sluta 😃Just nu håller jag på med en beställning. Det isländska garnet är verkligen något jag rekommenderar att sticka i.

Julias födelsedag var väldigt fin med många besökare och fina presenter. ❤️

Julen var betydligt lugnare men väldigt fin.

Nu passar jag på att önska er alla och en var ett riktigt gott nytt år!

Tankar

Jag har haft en väldigt bra vår jämfört med hur vårarna har varit för mig tidigare. Våren har alltid varit depression för mig och det är då jag mått som allra sämst. Men denna våren har jag mått ovanligt bra och jag har kunnat njuta för första gången. Men idag, idag är jag otroligt ledsen och tycker verkligen ingenting är roligt. Tårarna rinner till och från jag är så oändligt trött. I morgon ska jag på delegeringsutbildning och har en hel del jag behöver göra och förbereda men jag vill inte, orkar inte och nu rinner tårarna igen. 

Jag tänker på allt som varit genom åren. Alla övergrepp. Alla svek. Alla lögner. Alla förluster. 

Jag vet att jag varken har skuld till eller kunde påverka något av det som hänt men ändå gör det så ont. Så många frågor. 

Nåja, jag ska försöka släppa det jag inte kan påverka och njuta av livet som är just nu. Men kanske är det viktigt att få ha sådan här perioder också. 

Ett stort sår

Mer och mer, för varje dag som går så inser jag att det var en oändlig tur att jag tog det beslutet jag gjorde med maken. Självklart är det fortfarande ett otroligt stort sår i mig att det blev som det blev, MEN jag inser också att jag har blivit hämmad i livet. Han har lyft upp mig och gett mig styrka. Alltid funnits vid min sida och stöttat. Men jag har verkligen inte vågat tro på mig själv fullt ut. Det inser jag nu när jag hör människor runt omkring mig berätta hur de ser på allt. När jag har vågat ta klivet in i skolan igen och känner att jag är omtyckt för den jag är idag. När jag inser att jag har vuxit i mitt inre. 

Jag blir arg på honom efter att i fyra veckors tid ha bett och till slut tjatat om att han ska ta över försäkringen på katterna. Idag ringde jag först till Agria för att säga upp försäkringen och sedan till honom, utan svar. Nu erbjöd sig Agria att försöka få tag på honom så katterna inte blir oförsäkrade men för mig bevisar detta att han faktiskt inte har ändrat sig som han påstått. Jag blir inte lidande av att han inte tar över försäkringen utan det är ju faktiskt katterna och han om något skulle hända. Såg nu efter skolan att försäkringen var borta men som sagt det var inte han som ordnade det hela utan jag, igen. 😦

Det är ett enormt sår i mig men jag försöker ta tag i allt. Skolan, boende och allt annat. Maten funkar inte alls och jag bara väntar på kirurgtiden men 2-12 veckors väntetid har jag fått reda på. Bara hoppas att jag fixar skolan på mitt minimala energiintag!

Ivanjica

Veckan i Ivanjica, Serbien, var verkligen helt fantastisk. Visst jag låg i migrän och dumpade riktigt rejält ett par gånger men allt det andra väger upp det!
Vi kom fram till hotellet sent på kvällen efter en drygt tre timmar lång biltur från Belgrad. Först regnade det men ju närmare Ivanjica vi kom ju dimmigare blev det. Först åkte vi upp på berget för att sedan köra neråt igen till själva staden. Vid toppen på berget var det en höjd på ca 1000 meter och Ivanjica ligger ca 300 meter över havet så det är en rätt kraftig höjdskillnad.
Vi kom som sagt fram sent på kvällen till hotellet och vi var rätt trötta. Vi drack varsin gin och tonic och sedan fick vi äta pannkaka. Pannkaka i Serbien är inte riktigt som i Sverige, den är nämligen fylld med nötkräm och krossade kex. Sedan är det grädde eller glass till, eller båda delarna om man så önskar. Där kan jag berätta att min första dump kom. Otroligt gott men attans för sött för min lilla mage.
Fredagen tog vi det bara lugnt, vi åt frukost rätt sent och sedan gick vi en sväng i den lilla staden eftersom vi hade fått höra att det var marknad där på fredagar. Alla människor hälsade glatt på alla och det var en mysig liten stad med mycket butiker, restauranger och caféer. 🙂

På kvällen åt vi middag med en av ägarna till hotellet och ett par bekanta som också var där nere. En jätte fin restaurang med mycket god mat! Så god att vi åt vår middag där 4 utav 7 dagar 🙂 Otroligt billigt var det också! En middag med varmrätt, efterrätt och dryck + dricks gick på ca 160 kr för oss två… 160 kr! ! ! Det är verkligen helt galet. Det är knappt så man kan äta två personer på McDonalds för den summan i Sverige ju!

Vi var på en utflykt med en svensk-serbisk man och hans hustru. Så otroligt härliga männiksor. Vi pkte till en forellodling och tittade

image

Inte den bästa bilden men i den poolen går alla avelsforeller.
Sedan åkte vi till ett munkkloster. Det var det mest fridfulla stället jag någonsin besökt! Det bodde för tillfället ett 15-tal munkar där. En av dem pratade väldigt bra engelska så han guidade runt oss.

image

image

Efter klosterbesöket åt vi på en liten, liten restaurang. Där åt vi gulasch och den var så otroligt god! Vi fick även in nybakat bröd till. All mat vi åt där nere var verkligen otroligt god!

Vi fick bra kontakt med guiden så på måndagen bestämdes det att H skulle klippa sig. När han var klar efter en timme ville frisörskan ha 300 pengar vilket är ca 24 kr… Det är verkligen helt galet! Jag sa då att det var synd att jag inte tänkt på det för att jag skulle verkligen behövt klippa mig och kanske färga också. Då ringde vår guide till frisörskan och beställde en tid till onsdagen åt mig. Jag var hos henne i nästan 3 timmars tid. Hon var jätte noga med klippning och färgningen! Nör det var dags att betala ville hon ha 1400 pengar. Jag gav henne 2000 pengar vilket är ca 160:- och hon höll på att baxna. Men sa att hon bjuder på klippning nästa gång.
JA, det kommer bli fler besök dit för det var verkligen ett helt underbart ställe och land!

image

Tack!

Jag vill tacka er som hört av sig och undrat hur det är!
Det värmer verkligen i hjärtat ska ni veta!

Jag har inte så mycket energi och ork till något annat än mig själv just nu och maken och djuren förstås!
Terapin är grym men vi kommer framåt om än långsamt, men för mig är ett myrsteg gigantiskt och ganska jobbigt att ta.
Dessutom kom maken hem i torsdags och berättade att han blivit avskedad med omedelbar verkan. Nu får dem inte göra på det här sättet så vi kommer gå vidare med detta rättsligt men det är ju självklart ändå tungt och väldigt omtumlande.

Just nu är vi på väg in i Stockholm och senare i eftermiddag ska vi fira min moster som fyllt 50 år men innan det ska vi ut till Järfälla där jag är uppvuxen. Jag ska visa mitt hjärta var jag bott och sedan ska vi åka till minneslundarna där mamma och pappa (mormors man) och morfar ligger.

Jag såg sista delen av The Hobbit för ett par veckor sedan och jag blev helt förälskad i den sista sången! ”The last goodbye” heter den. Så underbar och på något vis känns det som om jag kan identifiera mig med den. Min livsresa så här långt och slutet på den resan och början på en ny.

THE LAST GOODBYE

I saw the light fade from the sky
On the wind I heard a sigh
As the snowflakes cover my fallen brothers
I will say this last goodbye

Night is now falling
So ends this day
The road is now calling
And I must away
Over hill and under trees
Through lands where never light has shone
By silver streams that run down to the Sea

Under clouds, beneath the stars
Over snow one winter’s morn
I turned at last to paths that lead home
And though where the road then takes me
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell
Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don’t regret
Nor will I forget
All who took that road with me

Night is now falling
So ends this day
The road is now calling
And I must away
Over hill and under tree
Through lands where never light has shined
By silver streams that run down to the Sea

To these memories I will hold
With your blessing I will go
To turn at last to paths that lead home
And though where the road then takes me
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

I bid you all a very fond farewell.

Inte kan jag

Mycket tankat rör sig i mitt huvud och jag har de senaste dagarna funderat på det här med att lära känna sig själv som vuxen. Jag fråga ofta min make vad som får mig arg/ledsen/irriterat/glad/att blomma ut eller vad han tror är anledningen till att jag mår som jag gör idag t.ex. Jag har snudd på migrän och hela kroppen skriker åt mig att vila idag. Jag frågade honom om det fortfarande är bakfylla efter mormorhelgen, men han trodde mer på att det det har varit något för mig varje dag den här veckan vilket resulterat i att jag inte kunnat slappna av en enda dag här hemma som jag så väl behöver. Jag menar jag är inte sjukskriven på heltid för inte. Att gå till psykologen två dagar i veckan räcker ganska så väl för mig, att sedan träffa omvårdnadsteamet två gånger i veckan och denna veckan var det även läkaren tar kål på mina krafter.

Men det var inte det jag skulle skriva om idag tänkte jag utan det här med att lära känna sig själv.
För mig handlar barndomen om att lära känna sig själv och omvärlden. När man som jag har varit utsatt för tidiga separationer och upprepade trauman så fick jag inte möjlighet att lära känna mig själv som barn och hur världen fungerar. Istället lärde jag mig att jag är ond.
När barn är små så tror jag att barnet absorberar det onda som händer runt omkring och sedan vänder jag det mot mig själv vilket resulterar i att jag lär mig att jag själv är ond och inte duger något till. Får jag sedan också ständigt höra att jag inte presterar tillräckligt bra och inte räcker till någon gång så tar jag med mig det in i den vuxna världen. Att barn absorberar det onda tror jag är ett sätt att överleva. Det blir en överlevnadsstrategi.

Jag fick aldrig chansen att lära känna mig själv som barn. Jag fick inte lära mig att arg betyder att man inte slåss. Jag fick aldrig lära mig att gråta är bra. Jag fick heller aldrig lära mig att jag faktiskt kan göra saker bra.
Alltid när någon blev arg i min närhet så betydde det att man slåss tills den man slår inte orkar göra motstånd.
Självklart blev jag då rädd för att bli arg själv!
Att gråta betydde att man var svag.
Så jag blev bara tyst.
Alltid fick jag höra att jag kunde göra det jag gjort mycket bättre.
Så idag säger jag till mig själv att jag inte kan någonting alls!

Men veckan när jag varit hos psykologen så pratade vi om det här. Allt jag har lärt mig är ”fel” mina tankar och känslor om mig själv är faktiskt inte mina egna tankar och känslor utan någon annans. Det är tragiskt och fruktansvärt sorgligt. Hela livet, i 30 år, har jag gått och trott saker om mig själv som faktiskt inte är sanna. Jag måste nu ”bara” lära mig att känna det också. Att faktiskt våga tro på att jag kan och är bra!
Jag säger alltid att nej, det där kan inte jag klara av. Men varje gång jag försöker med något så blir det ganska så bra.
Jag kan sjunga och spela piano, även om jag hör den där rösten säga till mig att jag inte alls kan.
Jag kan sy mina medeltida klänningar själv och får beröm för dem efteråt. Men vet ni? Jag kan inte sy!
Jag har målat om i stort sett en hel lägenhet och stora delar av stugan på landet, både in och utvändig. Men jag kan inte måla!
Jag kan göra både saft och sylt. Men jag kan verkligen inte safta eller sylta!

Den där feta äckliga texten är faktiskt inte mina egna ord eller tankar men jag har alltid gått runt och trott det… Det är så fruktansvärt sorgligt men nu när jag är medveten om det har jag faktiskt en möjlighet att lära mig att förändra det!

Inget barn ska behöva ha det så

Jag ska börja med att be om ursäkt för att det idag åter kommer ett jobbigt inlägg från min barndom, men just nu behöver jag få skriva av mig. Det är ju trots allt frivilligt att läsa!

Idag har jag varit hos O igen. Att gå till psykologen två gånger i veckan är otroligt tufft men samtidigt skönt på något konstigt sätt.
Som jag skrev sist så blir jag mer och mer medveten om vad som hänt i mina tidiga år. Förut har jag kunnat prata om allt utan att röra en min. Det har liksom inte berört mig och det är som om jag har pratat om någon annan och inte mig själv. Jag har inte haft till gång till mina känslor men mer och mer börjar dem komma till mig. Just nu är det mycket sorg och idag pratade vi om ett minne som förut har varit så självklart för mig men idag kom jag och tänka på hur fel det är och att inte ett enda barn ska behöva uppleva något liknande.

Jag bodde hos min mamma till jag var 8 år och dessa år var bestående av mycket ångest, oro, och kronisk migrän. Jag visste som sagt aldrig om hon skulle vara nykter eller påtänd. Om vi skulle vara ensamma eller om hela lägenheten skulle fyllas med folk. Inte visste jag heller om jag skulle få mat eller behöva leta fram den själv. Idag pratade vi om ett minne från när jag är 5-6 år och jag för första gången fick gå och handla själv. Mamma hade inte bett mig att gå och handla utan jag var hungrig och det fanns inget hemma som var ätbart. Jag tog mammas plånbok och gick till affären. Jag hade verkligen ingen aning om vad pengar var värda eller hur mycket jag kunde handla för pengarna. Men jag gick in i affären och hämtade rostbröd och smör, gick till kassan och bad kassörskan hjälpa mig med plånboken och ta så mycket pengar som det kostade. Idag blev jag ledsen över denna situationen som jag berättade om. Inget barn ska behöva uppleva detta. Inget barn ska behöva fundera på om det finns mat hemma eller inte.

Min stora fråga och fundering är fortfarande varför ingen gjorde något? Vi hade kontakt med soc men där reagerade ingen. Varför gjorde inte min mormor, som jag senare skulle flytta till för att jag fick nog, något? Hon måste ha vetat?!
Visst, vi barn skyddar våra vuxna men någon måste ha sett hur illa ställt allt var?
Nej, idag var inget kronologiskt minne, med tanke på gårdagen, men det är ett minne som gnager i mig…