Att ständigt bli stämplad

Vilken typ av vård jag än söker eller vilken vårdinrättning jag än kommer i kontakt med så blir jag stämplad för det jag en gång varit med om. Eller ja nu hände det ju under flera år allt jag var utsatt för men idag mår jag bättre, kanske kan jag till och med säga bra? Jo, jag har haft kontakt med psykiatrin i 13 år och under de åren har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Mycket självskadebeteende, på hur många olika sätt som helst. Hur mycket mediciner som helst. Behandlings- och familjehem. Terapi efter terapi. Sammanbrott både fysiskt och psykiskt. Hade jag aldrig kommit till sjukgymnasten på psyk hade jag förmodligen inte fått chansen att träffa O, min traumaterapeut som har fått mig att förstå saker, som har fått mig att våga tro på att allt det som hände inte var mitt fel, att jag aldrig hade kunnat påverka det! Han fick mig att bli ”vän” med det som hänt, att acceptera det och förstå hur stark jag har blivit av det. Självklart har jag stunder när jag inte alls känner mig stark. När jag bara vill vara liten och gråta som ett barn. Men det händer mer och mer sällan!

När O fick höra att jag bestämt mig för att skilja mig blev han alldeles stum, men det var positivt, han hade aldrig trott att jag skulle våga genomgå en skilsmässa med tanke på min enorma separationsångest. När jag sedan berättade att jag skulle söka en utbildning blev han stum igen, med tanke på all den enorma prestationsångest och ångesten för att misslyckas med något som jag har. Han svarade med: Ja, i takt med att du har krympt på utsidan har du växt dubbelt så mycket på insidan! Det är helt otroligt att se hur du gått från klarhet till klarhet under vår tid, jag tror inte att du behöver mig längre!

Visst har jag en känslighet men varför måste den enbart vara negativ? Kommer jag alltid bli stämplad för att saker har hänt mig som jag inte kunde rå för? Kommer vården alltid att se mig som ett psykfall och skylla allt på min bakgrund? Kommer de alltid hänvisa mig till psyk? Var jag än kommer får jag detta kastat i ansikte. Varför kan de inte bara se allt jag har varit med om som en tillgång? Jag om någon vet när jag behöver söka hjälp. Jag om någon känner när jag är på väg ner i ett svart hål. 

Min tanke med min usk-utbildning är att jag, när jag är klar, ska jobba inom den palliativa vården, alltså vård i livet slutskede. Jag kan inte säga varför men jag känner att jag skulle kunna ge något där. Att jag skulle ha möjlighet att möta de anhöriga i en av deras svåraste tider. Att jag skulle kunna ge mina patienter en så fin sista tid som möjligt och förhoppningsvis trygghet i något som är riktigt svårt. Jag hade aldrig kunna ge detta om jag inte varit med om det jag varit. Jag hade inte haft modet att jobba med döden och framförallt inte möta de anhöriga. 

Varför kan inte vi maskrosbarn och överlevare ses som en tillgång och starka personer istället för att jämt och ständigt få kastat i ansiktet att vi är svaga individer som alltid kommer stå under psykiatrins klor. 

Annonser

Sommarvärme

Nej, jag är inte jätte duktig på att uppdatera bloggen längre. Men ibland så 😉

Dagarna består av pluggande, det är verkligen helt otroligt att denna termin snart är slut. Jag förstår inte att jag har lyckats så bra trots allt?! Prov och inlämningsuppgiften har jag fått bra betyg på, om två veckor börjar APL, praktiken, och jag tror inte att det blir några problem där heller. Nog för att det är länge sedan jag jobbade inom äldrevården, närmare bestämt 11 år, men det är nog inte jätte mycket skillnad skulle jag tro. 

Sedan förra veckan är jag fri från Cymbalta. De antidepressiva jag ätit under många år. När jag flyttade från Nyköping var det nämligen så att psykiatrin där inte längre ville ta hand om mig, trots att vi har fritt vårdval, och i Göteborg var det över ett års väntetid på att få träffa en läkare i psykiatrin. Vårdcentralen ville inte skriva ut medicin heller för de tyckte att jag var för komplicerad… Jag hamnade alltså som vanligt mellan stolarna och bestämde mig då för att trappa ut medicinen själv. Cymbalta är ett SNRI och det är fruktansvärda utsättningssymptom så jag har kämpat länge med att bli av med mina 90 mg men nu är jag äntligen fri! Jag hoppas nu bara att jag klarar av att vara utan tabletterna och inte trillar ner i något av de svarta hålen igen. 

7 månader har gått

Ja, det är helt otroligt. Idag är det 7 månader sedan min resa till ett lättare liv började. Den 29 september 201r började jag med flyt inför operationen och sedan dess har jag gått ner 32 kg och minskat från stl. 56-58 till 42-44. Det är verkligen helt ofattbart i min värld! Jag hoppas på att gå ner några kg till men det får ta den tid det tar!
Just nu längtar jag bara efter att börja träna men det får komma när maten funkar bättre.

Ligger just nu i badkaret för att försöka få upp värmen i kroppen. Så mycket som jag frusit sen jag gjorde operation har jag nog aldrig frusit i hela mitt liv. Hela kroppen är allt som oftast iskall vilket inte alls är skönt men desto härligare att krypa ner i ett bad!

Under dessa sju månader som gått har jag kunnat sluta med min diabetesmedicin och även blodtrycksmedicinen! Jag har gått från ett skyhögt blodtryck till ett normalt. Jag har en vilopuls som ligger mellan 55-65 och förut hade jag ständigt en vilopuls på 85-100. Snacka om att min kropp mår bättre nu! Önskar bara att värken ville försvinna från min kropp men den lär jag få dras med misstänker jag.

Idag träffade jag läkaren på psyk och hon var både glad och nöjd över att se att jag var så pass pigg och glad nu. Det blev ett ganska kort samtal och hon förnyade recept och sa att vi ska ses igen om tre månader. Behöver jag prata med henne tidigare så var det bara att gå genom psykologen!
Honom träffar jag ju två gånger i veckan och det är rätt tufft men vi har nu bestämt en väg att jobba efter så jag hoppas det blir bra! Jag hoppas att ni står ut med mina inlägg om min uppväxt? Annars får ni säga till så kan jag lösenordsskydda dem.

Nä, nu ska jag lyssna klart på Ken Rings bok! Riktigt bra och jag kan varm rekommendera den!

Matkasse

Idag är det torsdag och dags för psykologen. Just nu ligger jag i ett varmt bad för att försöka få kroppen någorlunda på min sida. Morgonrundan med Gucci var ganska plågsam och på slutet var det nära att tårarna kom. Hoppas att det varma vattnet får lederna och musklerna att mjukna något och bli lite gladare!

Igår kväll bestämde vi oss för att börja testa någon av alla matkassar som finns. Valet stod mellan Linas, Ica och City Gross. Till slut blev det City Gross. Dels för att den är billigast och det följde även med en fruktlåda! Dessutom har City Gross en massa andra smarta kassar som man kan köpa till!
Det ska bli väldigt spännande och första kassen hämtar vi den 20:e april 🙂

Livet är en dans på rosor

Jag ligger i badkaret och har telefon med mig för att inte somna.. jag är så extremt trött och har varit det den sista tiden. Jag vägrar att sova på dagarna även om det känns som om jag verkligen skulle behöva det. Men jag är rädd att om jag sover dagtid så kanske jag inte kan sova på natten sedan.

Jag har blivit enormt lättväckt, jag brukar annars sova som en stock och aldrig märka något ljud omkring men nu vaknar jag bara Gucci går från ena stället till det andra. Jag är ganska säker på att sakerna som jag pratar med psykologen om är saker som stör min sömn. Jag blev ofta utsatt för saker på nätterna och var alltid tvungen att vara på min vakt som liten.
O brukar säga att det skulle gott och väl räckt för mig att växa upp utan föräldrar som jag gjorde, visst jag bodde hos min mamma men hon var aldrig någon trygghet eftersom drogerna för det allra mesta tog all hennes uppmärksamhet, jag hade inte behövt vara med om allt annat också.
Jag skulle så gärna vilja ut och föreläsa om min historia, men absolut inte gå in på detaljnivå vad jag gått igenom utan snarare hur jag blivit behandlad och bemött av sjukvård, myndigheter och männiksor runt omkring och hur min krokiga väg tillbaka till livet har varit.
Självklart önskar jag att jag hade klarat av gymnasiet utan bekymmer och att jag tagit studenten och kunnat jobba hela mitt vuxenliv, vill inte alla det? Men livet har hanterat mig hårt och mitt liv har verkligen varit en dans på rosor! Jag har nämligen fått extremt mycket taggar i fötterna!
Jag har varit sjukskriven sedan jag var 18 år gammal.  Jag skäms verkligen för det! Men jag hoppas att livet inte är kört för mig för det?! Jag hoppas att jag med Os hjälp ska kunna komma in i livet och så småningom kanske kunna ha ett jobb! Jag vill även om jag väldigt ofta tappar tron på mig själv och allt jag gör. Men hade det inte funnits en kämpaglöd och styrka inom mig hade jag inte ens legat här i badkaret idag utan då hade jag bott i en etta med jordvärme för länge sedan!

Tisdag

Idag var det dags för O och vi pratade massor om allt möjligt. Han gillar inte att mitt mående går neråt och idag frågade han hur jag skulle ställa mig till att börja ses två gånger i veckan istället för en. Jag kan absolut gå med på det men det kommer bli jobbigt, vi går in i en ny era då och det kommer bli ruggigt tufft. Jag inser att om vi ska ses två gånger i veckan börjar verkligen traumabearbetningen på riktigt. Jag är orolig och rädd… kommer jag verkligen att fixa det här?

Känslomässigt inkompetent

Nej, jag skulle nog inte kalla mig känslomässigt inkompetent men på ett sätt känns det så.
Idag är det tisdag och på tisdagar kommer jag nog kunna bli rätt djup av mig eftersom vi har börjat gräva i jobbiga saker, jag och O. Idag pratade vi en del om mamma. Hur det var när hon dog, om jag var ledsen, kände skuld eller om jag blev arg. Jag minns faktiskt inte så mycket om just känslorna men jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt och overkligt. Kanske hade allt varit annorlunda om vi bara hade åkt ner och hälsat på henne där på sjukhuset. Kanske hade jag förstått bättre då vad som hänt, men vi åkte aldrig dit. Jag kan än idag få känslan av att allt säkert är en lögn, att mamma visst lever men inte orkar med oss. När vi pratade idag så blev jag ledsen. Ledsen på ett sätt som jag inte tidigare har blivit. När det var dags att avrunda berättade O att han så tydligt kan se på mig när jag börjar bli ledsen och när tårarna är på väg att komma. I nästa sekund säger han att jag också ser väldigt förvånad ut över att känslorna kommer. Att jag blir förvånad över att jag gråter och så är det. Jag har under nästan alla är kunnat hålla känslorna på avstånd och pratat om allt otäckt och jävligt som hänt utan vara arg, ledsen eller upprörd. Men O hittar något hos mig som gör att jag blir ledsen över saker. Han frågade om jag blir arg ibland och vad jag gör med ilskan då. Men jag blir väldigt sällan arg, jag vågar helt enkelt inte för att jag är så otroligt rädd för vad ilskan ska göra med mig? Kan jag bli lika grym som pappa när jag blir arg? Ett barn får lära sig hur man beter sig rent känslomässigt, eller ska få lära sig det om allt är som det ska vara. Men jag har aldrig fått lära mig hur det är med känslor. Jag har alltid blivit tillsagd att det inte är bra att vara ledsen, att det är farligt att vara arg osv. Ett tyst barn är ett bra barn. Det är så jag är uppfostrad. Ett barn som inte syns och märks är bra! Men idag hämmar det mig. Jag kan bli ledsen och besviken men jag vågat aldrig visa det. Samma sak om jag blir arg.

Just nu sitter jag i soffan och känner hur tårarna är nära men kommer på mig själv att jag inte ska gråta för att jag inte har något att gråta för. Det är helt absurt. Allt skit jag har varit med om så borde mina tårar aldrig ta slut. Men jag är så inpräntat på att jag ska vara glad och inte har något att vara ledsen för.

Idag skulle A ha fyllt år också och jag bara saknar henne och önskar att hon fanns kvar så jag hade kunnat dela dagens tankar med henne. Det gör ont.