Tankar i min ensamhet

Jag har ofta funderat på hur en annan människa skulle ha reagerat och levt om de varit med om samma saker som jag har upplevt? Skulle h*n ha klarat sig utan några som helst men? Knarkat? Eller ens överlevt?

Jag har växt upp utan närvarande föräldrar. Jag levde med min mamma men eftersom hon hade grava missbruksproblem så fanns hon sällan där för mig rent mentalt. Jag kunde aldrig lita på henne. Min pappa har i hela sitt vuxna liv varit en kåkfarare och som ni säkert då förstår så har han aldrig tagit hand om mig. Jag har i stort sett bara minnen av honom som ett otäckt, elakt monster så länge han var utanför murarna och innanför var han en underbar pappa som lovade mig allt jag ville ha men så fort han kom ut så hade han glömt bort allt han lovat att vi skulle göra och jag skulle få.
Som tvååring bytte jag blöja på mig själv för att ingen annan gjorde det. När jag var på dagis åt jag sällan eller aldrig maten där och var ofta otroligt ledsen och ropade efter mamma och sa att jag älskade min mamma.
När jag var tre år uppdagades att jag utsattes för sexuella övergrepp. Jag blev intagen på sjukhus och undersökt. Man fann en del tecken på övergrepp men inga helt uppenbara eftersom det hade gått ett par veckor innan jag blev undersökt. Däremot skrev polisen efter förhören med mig att: Flickan berättar intet om det inträffade. Efter år av terapi har jag förstått att det inte alls är ovanligt att små barn inte berättar om sånt för dels har ofta förövaren sagt att barnet inget får säga och sedan vill barn ALLTID skydda dem som finns omkring. Hur fel eller ont dem än har gjort.

Jag har alltid ansett att jag har haft en mamma. Hon fanns ju där för mig när hon hade sina bättre perioder. Men efter varje gång jag har varit hos O så förstår jag mer och mer att jag inte alls har haft någon mamma. Jag visste aldrig om hon skulle vara påtänd, full eller nykter. Om jag skulle få någon mat eller behöva leta fram något själv ur kylen eller skafferiet.
Jag visste aldrig om hon skulle vara oförutsägbar och göra konstiga saker eller om hon skulle ligga och titta på tv och kanske i bästa fall hålla om mig.
Jag var väldigt ensam de där första åren av mitt liv i Linköping.
Varför var det ingen som förstod?

5 reaktioner på ”Tankar i min ensamhet

  1. Usch! Blir illa berörd av att bara läsa detta. Och du har varit mitt i allt det där, och överlevt! Skickar styrkekramar till dig så att du ska orka vidare i livet. Ta hand om dig! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s