När vi satt och tittade på tv i eftermiddag så var det ett program om djur. En lejonhona hade slagits med en annan flock och blev illa skadad, tårarna rann… Jag tänkte på min älskade vän, saknade henne, kände sorgen, tänkte på begravningen, tänkte på hennes tid på sjukhuset. Tänkte på hennes ständiga kamp i livet. Tänkte på hur nära vi kom varandra.
Tårarna stillade sig, tills honan hade lyckats få sin unge att ingå i flocken, då gick honan iväg för att lägga sig på en lugn plats och dö. Då kom tårarna igen och jag kom på mig själv säga att honan skulle hälsa till A och till A sa jag att hon skulle ta hand om honan.
Tårarna stillade sig igen tills vi började titta på Eragon. En film om en drake och hennes ryttare.
När det dog människor i filmen så kom minna tårar igen… Då sa jag stilla till mitt hjärta att jag klarar verkligen inte av att se på tv idag, jag är alldeles för skör.
Jo, tårarna rinner nu igen, men det måste nog få vara så…
Mariadottir - tankar & funderingar 