Livet ÄR en dans på rosor…

…ja, man får väldigt många taggar i fötterna!

Den här dagen har verklligen inte varit rolig… Jag har haft en massa tunga minnen, mycket tårar och jag känner att jag bara måste skriva av mig här…
Det är inte någon rolig läsning så jag höjer ett varningens finger! !

När jag var riktigt liten blev jag utsatt för övergrepp. Jag vet inte vem det var och på ett sätt är jag glad för det idag.
Både min mamma och pappa, eller monster som jag har valt att kalla honom idag, missbrukade alkohol och droger. Anledningen till att jag kallar honom för monster är att han förvandlades till ett då och då, han misshandlade.

När mamma och jag flyttade lyckades hon hålla upp i sitt missbruk och börja jobba. Detta var nog dom lyckligaste åren i mitt liv, men så småningom blev det en mardröm för mig. Mamma blev en slav under drogerna och återigen blev jag utsatt för övergrepp, den här gången var det två bekanta till mamma som utsatte mig.
Jag blev otroligt duktig på att dissociera när allt det där hemska hände. Jag lyckades för det mesta fly till min värld där inget gjorde ont eller kändes obehagligt. Det var min överlevnad då, men med tiden blev det ett stort hinder. Jag var inte alls gammal när jag började skada mig själv på olika sätt.

Med tiden utvecklade jag ätstörningar men det verkade inte vara någon som reagerade eller förstod hur dåligt jag faktiskt mådde. När jag var 16 och hade börjat på gymnasiet fick jag till slut kontakt med BUP tack vare skolsköterskan och det skulle bli min räddning, trodde jag i alla fall, fast innerst inne visste jag att jag var obotligt sjuk. När jag kom dit fick jag träffa en psykolog, jag började berätta om mina bekymmer och fick till svar att min problematik var alldeles för svår för att kunna göra någonting åt… Vad var det hon satt och sa till mig? Jag var alltså obotlig som jag hela tiden hade trott själv, nu fick jag även höra det av en psykolog på BUP.

Det har varit många tunga och svåra år genom mitt hittills korta liv, men jag har aldrig velat att någon ska tycka synd om mig.
Det är trots allt genom alla svårigheter som jag har växt och blivit den jag är.
Det som gör mest ont är att minnena gör sig påminda med jämna mellanrum. Ibland är dom så intensiva att jag knappt vet om jag är här eller där…
För många kan det här vara väldigt svårt att förstå och jag förstår det!
Har man aldrig upplevt något som är traumatiskt, vad det än må vara, så tror jag att det är svårt att kunna förstå.
Myndighetsarbetare är väldigt bra på att påpeka att dom FÖRSTÅR, men hur ska dom kunna förstå något som jag inte själv förstår?

Den här dagen har varit vigd åt tårar och sorg, men ibland tror jag att det måste vara så…